Om Vueltan idag drabbats av bajsväder å det grövsta så fortsätter Sverige leverera å det grövsta. Jag hade hoppats att leverera också idag, eller iallafall att göra mig själv nöjd, samtidigt hade jag aningar om att det skulle kunna gå som det gick….
Det var alltså ett varv på 1,3 km som skulle köras 20-isch varv, klart mer tekniskt än något jag tidigare gett mig på insåg jag på värmningen redan. Men om man inte sätter sig själv i tävlingssituationer och nya utmaningar kommer man aldrig utvecklas, vare sig som cyklist eller människa.
Dantes ord malde i mitt huvud under hela masterstarten: ”Se till att ha en bra position in i första hårnålen där masterbilen släpper er”. Jag visste precis vad jag skulle göra, men kunde inte fysiskt genomföra det, vips var jag bland dom sista ur hårnålen och där var egentligen allt slut. Det var åkning å det grövsta från början, första varvet slet jag ont för att hänga i, hade till sist okej kontakt med slutet av klungan, blev en smula bekväm i den snabba utförskörningen på varv två och tyckte jag kunde kosta på mig att återhämta mig (dumt tänkt, tänk om, gör rätt) istället för att ta postioner när jag hade chansen. Istället fick jag lida svårt i igångdraget ut på målrakan och i backen upp mot hårnålen. Men ännu inte total kollaps, men två varv till i samma stil och några framför klev av så var det finito för undertecknad…. Uppyrad bortom allt förstånd och med ingen chans att gå ikapp så valde jag att kliva av. Egentligen vad jag hade lovat mig själv att göra så, men det gav en bitter eftersmak direkt när jag gjort det, det bär lite emot vad jag egentligen vill göra. Men med tanke på morgondagens Anundslopp så var det nog rätt beslut.
Revanschsugen? Ja! Imorgon bryter vi inte no matter what.
Om ni vill se den korta snutten från Sista Chansen kan ni se den här.
SWYZAK 