Jag kommer ihåg första vintern jag cyklade 2011/12, jag såg att Öijer länkade till en fulstream av något som hette cyclocross. Eftersom jag inte hade något bättre för mig så klickade jag på länken, jag förstod i det närmaste ingenting av vad jag såg ändå kunde jag inte sluta titta, känslan förstärktes av att jag inte förstod vad kommentatorerna sa för fem öre. Och jag kände inte igen endaste av cyklisterna, inte till utseende eller namn. Den gången var mer av en engångsföreteelse och det blev inge mer kikande på cyclocross via fulstream den vintern. Där kunde det likväl ha stannat men jag är glad att jag lät det gå längre. Att det började där i Göteborg förra hösten med atmosfären, smärtan, folket och cyklandet. Inget inom cyklingen har träffat mig hårdare än vad cyclocrossen gjorde, från dom första aviga svängarna i Slottsskogen där jag var övertygad om att min sista stund var kommen.
Jag gillar allt med cykel stenhårt, tro inget annat, jag älskar att cykla och tävla på landsvägen hade jag en MTB skulle jag förmodligen digga det också. Men det där med cyclocrossen alltså, jag har förmodligen bara en gång innan i mitt liv blivit så ”swept of my feet” och det var när jag fann skateboardåkningen (okej, nu räknar vi inte in större saker som barn, kärlek och familj i det här, men det hoppas jag ni förstår). Det är rätt stort i min bok! Jag vet inte vad jag vill förmedla egentligen med det här, mer än att försöka uttrycka i ord hur mycket jag gillar det här med cyclocross. Men det har ni ju såklart redan förstått, men ändå.
Jag är bara glad att jag tillät mig själv kliva ur min bekvämlighetszon och släppa in den i mitt liv.
SWYZAK 