Ska man behöva bli ifrågasatt för att man tränar mycket? Jag lyckades läsa något igår som fick mig att fundera över det, i min värld ska man givetvis inte behöva bli det. För mig har träning alltid varit och kommer alltid vara förknippat med något positivt (även om jag ska erkänna att alla pass inte är sammet och gräddtårta). Träning för mig har alltid handlat om progression och utveckling, på samma sätt som skateboardåkningen en gång var, jag vill veta hur fort jag kan cykla utifrån mina förutsättningar. Jag kan inte bara vara nöjd med att luta mig tillbaka och pilla mig i naveln och träna 3-4 ggr/v. bara för att må bra, jag mår bra när jag får leva halvtid i min träningsbubbla. Min omgivning får i gengäld en glad och positiv vän, medarbetare och framförallt får mina barn en gladare och bättre pappa intalar jag mig.
Så även om jag vet att jag aldrig kommer bli elit så är det min rättighet att få träna så mycket jag vill utan att bli ifrågasatt för det. Sven tränar 30h/vecka på en tuff vecka, jag kollar min träningsdagbok och ser att min tuffaste vecka i år låg på 18h, inte direkt nära elitnivå. Så om jag vill träna 10-12h/v så torde det väl vara något positivt och inget som ens borde ifrågasättas eller?
Sedan ska jag väl påpeka att alla måste såklart göra det som funkar bäst i deras liv och vad dom mår bäst av. Men att ifrågasätta folk som tränar mycket och har en seriös inställning till det trots ”gubb- & tantålder” känns i min värld lite halvskevt.
Skittrött och uppgiven på lördagens Helgmys. Foto: Eva Gustavsson
SWYZAK 
Avundsjukan. De vill också. 🙂
Kanske det! =)
Tror det är så också, mycket avundsjuka!
Ja, det ligger nog en del sådant bakom…
Jag har oxå fått kommentarer om det här verkligen är något jag ska hålla på med när jag passerat femtio. Tja, jag tycker det och har haft mina bästa långloppsresultat under de senaste två åren, efter femtio. Nu har jag kanske tränat mer målmedvetet men när det inte gå ut över allt annat och jag också kunnat supporta Eva i hennes tävlande så är det inget problem för oss. Problemet är väl som vanligt i betraktarens öga, och kanske att dennes avundsjuka ligger bakom.
Som med allt handlar det ju om balans i tillvaron, vilket jag tycker jag har.
När man sticker ut från normen så kommer man att ifrågasättas, många människor är tyvärr väldigt trångsynta och hugger hellre ner en vid fotknölarna än att stötta..
Det ligger en hel del i det!
Det man ofta möter är väll ett anklagande . Det möts sällan upp med ett argument om hur motsatsen skulle fungera . Änn mer sällan från folk som kan bevisa motsatsen genom egna resultat
Sant, väldigt sant.
Det är rätt tröttsamt. Tröttsamt att försvara sig och förklara. Jag hör det dagligen på jobbet. Är jag trött en dag beror det på träningen, är jag stel nånstans är det träningen osv osv och osv. Det kan inte vara bra tycker tyckarna. Det verkar också vara ofattbart att jag faktiskt hinner med hemmet och mitt barn?! Ingen tycker att det är konstigt att ta hissen på jobbet, ingen i frågasätter inaktivitet. Arbetsgruppen är till största delen den. Eller tillbringa flera timmar framför teven.
Tror det är avundsjuka och kanske sitt eget dåliga samvete som spökar hos dem som ifrågasätter. Vi är tillräckligt vuxna att göra våra val. Det är en livstil det här för mig.
Det är ju rätt tråkigt att folk ska behöva stå till svars för att ha en livsstil som är positiv, och som bottnar i en av grundstenarna för människan – nämligen att röra sig, mycket!
Håller med i allt du skriver. Ingen lätt ekvation och att få andra att förstå hur vi tänker som gillar att träna och inte bara ta en promenad eller två…
Nej det är ju inte det…
Men det är ju så jobbigt att träna! Kan vi inte bara tävla? 🙂
Men tävla blir ju ack så mycket roligare om man har tränat lite innan… =)