Kalenderlucka 3 – Indalsledenloppet

Idag bjuder jag på en gammal racerapport från Indalsledenloppet, håll till godo…

Skärmavbild 2014-12-03 kl. 06.58.59
Ah sådärdå, efter en natts sömn i den egna sängen har kroppen iallafall återhämtat sig någorlunda, iallafall såpass att jag kan försöka skriva ihop en sammanfattning av Indalsledenloppet… Ni får ha överseende med att det förmodligen blev det litterära epos om loppet som jag fantiserade om i bilen hem, men å andra sidan är det ju den hårda faktan man vill åt. Så here we go… Spänn fast er och följ med till Norrlands-landet i några rader text…

Brände upp solo till Lidens fritidsgård som ligger längs med banan, dumpade barnen hos svärföräldrarna i Sandviken på vägen upp och fortsatte sedan. Kom först upp av alla och kunde ta en lätt jogg på kvällen ned till växeln för 3:e sträckan och kunde konstatera att viss kupering skulle kunna förekomma bitvis under loppet. Firade med att käka fryspizza i stugan innan dom övriga anslöt. Vi var anmälda i två klasser ett lag i långa (tävlings)klassen (Bispgården-Bergeforsen 85,7 km) och ett lag i halvan (Liden-Bergeforsen 40,9 km). Laget i tävlingsklassen bestod av mig själv, Pechi-Thomas, Seas, Gloria, Kanadensar-Paul, Huruy, Svedmans Kjell och till sist organisatören av resan; Aspholmen himself. I halvan fick vi två vakanser och det stod klart att det behövdes två dubbleringar, jag och Pechi-Thomas skulle stå för dom insatserna. Sedan följde ett litet nätt möte om logistiken kring tävlingen, att flytta folk mellan växlingsplatser och få med alla bilar, osv… Det nätta lilla mötet tog klart över en timma och vi kände oss väl bara 95% säkra på hur allt skulle gå när vi var klara… Men efter devisen: ”What can possibly go wrong!” så gjorde vi godnatt för att vara utvilade inför loppet…

På tävlingsdagen var det rise and shine tidigt för att frukost skulle kunna intas i god tid innan starten som gick 10.00 (långa banan) i Bispgården. Väl på plats innan start var det klart att dom jag skulle få tampas med i tävlingsklassen på sträcka 1 var från IFK Umeå; Jan Westerberg och från Trångsviken; Jonatan Toresson. Efter ett kvickt samtal med Jan innan start stod det klart att han var i en lysande form och hade just nu en kapacitet som det egentligen var dödsdömt att tro att jag skulle kunna matcha. Men när starten gick tog jag inledningsvis rygg på Westerberg och Toresson detta i ett hopp om att Toresson skulle tvingas släppa Westerberg hyggligt snart och att jag inte skulle ha så långt upp till honom då. Kanske lite dumdristigt kan tyckas och vi hade 3:05 på första kilometern, lite kill your self pace sådär. Släppte dom rätt naturligt kort därefter och i banans första branta utförslöpa rullade även Svanebo från Liden-Indals skidklubb förbi mig. Ska säga att det var mycket utför på denna sträckan och med mitt löpsteg så tjänar jag inget på det, jag kan på intet sätt dra nytta av det, inte för att jag tror att jag förlorar på det, men jag flyter inte på så bra naturligt utför… En dålig ursäkt från mig! Strax innan 4 km blir jag passerad av en lång kille med bra steg, mental kris slår till. ”Fan, jag springer skiten ur mig och blir ändå passerad… springer jag så jävla illa, är formen så kass?” hade jag på förhand vetat vilka dessa två killar som sedan starten passerat mig hade det känts helt ok. Men just där och då kändes det som jag sprang som en påse jordnötter… Fick senare veta av Aspholmen att den killen var en f. d. elitorienterare som gjort 30-31′ på milen så jag är ursäktad. Hur som helst hade jag kollat klockan vid 5 km hade jag förmodligen sett att jag sprang riktigt bra, men eftersom jag tappat trodde jag att det var bottennapp på gång och kollade inte. Började dock knapra in på Svanebo som såg lite stum ut, blev omcyklad av en kille som ropade att jag skulle ta dom i ”backen”. I backen? Ok, jag visste att min sträcka skulle sluta med en stigning, men inte av vilken karaktär, snart blev jag varse det hela. Strax efter 9 km-skylten startade backen, först med en mindre hygglig knix och direkt en vänster sväng upp på en serpentinliknande grusväg av värsta Lidingöloppssnitt. Åt upp lite av försprånget, men att öka uppför var omöjligt, kan lätt säga att det var en av dom värsta backar jag tagit mig an i tävling. Och mitt i backen satt 10 km-skylten, slängde en blick på klockan och såg 33:45… Damn, då har jag ju fan sprungit bra, riktigt bra… lite ny energi av detta men kunde inte växla fart på platten mot växlingen, hade 34:59 på min sträcka som enligt pappret skulle vara 10,7 km (kanske var 10,5 egentligen). Helt stumnad av backen växlade jag till Pechi-Thomas som hade 1:30 till Trångsviken och över 2 minuter upp till Umeå.

Alla gjorde så jävla grymma insatser i laget (speciellt Seas som sprang snabbare än Umeås maraton-kanon Kristoffer Österlund på 4:e sträckan). Dessvärre räckte vi inte till utan blev trea. Slagna av två lag som var bättre än oss trots att vi presterade kanon på samtliga sträckor. Med en totaltid på 4:59.24 på dom 85,7 km så snittade vi enligt utsago ganska prick 3:30/km… Hatten av till IFK Umeå som satte nytt banrekord på den nya bansträckningen också till på köpet.

Oja, sedan sprang jag ju i vårt lag på korta banan också, sprang första sträckan med start i Liden, hade 1h 20 min att vila (och bila) från målgång på första sträckan. Efter lite nummerlappsdilemma så hade jag 10 minuter att värma. Precis innan start så fick jag jordens energidipp, två Dextrosol räddade mig tillfälligt. Jag hade inga krav på mig själv inför denna andra insats för dagen. Intalade mig själv att det var ok om jag höll 4-fart rakt igenom. Men när starten gick tog jag rygg på Lars-Åke Ekman från IFK Nylands Veteraner (som deras lag hette) var i rygg första kilometern som gick på 3:20… Då rullade vi nedför och jag lät honom gå, ville inte bränna mer krut ur dom redan döda benen redan där och då. Sedan löpte jag genom sträckan i en behaglig ansträngningsnivå, men benen dog succesivt och jag fick jobba lite granna, glädjande när jag passerade 10 km denna gång just under 35 minuter och fullföljde sträckan på 35:54 (på pappret 10,1 km?). Sedan var jag lite tömd på energi… Vi slutade till sist som tvåa i denna klassen trots att resten; Leif O, Pechi-Thomas och Ida gjorde kanoninsatser…

Sammanfattningsvis, en sjukt kul helg, ett gemytligt arrangemang i fantastiskt vackra Norrlands-landet. Förhoppningsvis kan vi göra skiten igen nästa år och kunna matcha Umeå och Trångsviken ännu mera… Nu kan vi ju banan… Aja, helt grymt, big up till alla i laget och alla roliga personer man träffade under loppet! Löpning när den är som allra roligast!

Publicerad i original 20/6 -11

Annonser

3 reaktioner på ”Kalenderlucka 3 – Indalsledenloppet

  1. Haha, tack Björn. Befogad fråga, ja det blev ett funktionsmode inom löpningen som slog där ett tag, skapat av dom amerikanska maratonlöparna…. Jag trillade dit, rätt skönt, nu efteråt vet jag inte om det estetiska i det är helt 100%, då var det helt 100%…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s