Braap – söndagsdistansen, den där låånga…

Söndagen började ju för bra med att man kände sig ganska fin i benen ändå med tanke på distanschocken igår. Sedan dök ju Tuna-Jim upp och det stod klart att både han och Contis skulle använda fincrossar och odubbat så jag var tvungen att damma av X-Nighten för ett sista uppdrag i år. Visst hade jag kunnat använda vintercrossen men då hade jag flygit av innan vi hade nått stadsgränsen så är det bara. När vi satte näsorna utanför dörren kunde vi konstatera att det regnade lite och det småskvättandet skulle hålla i sig under i stort sett hela dagen.

Contis hade skissat en fin repa som involverade massa fina grusvägar men redan när vi nådde första grusvägen fick vi veta hur grusvägarna såg ut, dom var blixthala med en ishinna på, klart okul. En lerig crossbana är också hal men parerbart hal, en isgata är bara hal utan möjligheter att korrigera i stort sett. Vi hasade oss fram, gjorde ett försök med en grusväg till innan vi insåg att landsvägarna var bättre idag. Så vi dammade iväg med en fin vind i ryggen som vi insåg till sist skulle komma och bita oss i svansen så att säga, men sånt vill man inte tänka på då. När klockan började närma sig 2 h 30 min var jag förvånad över hur bra det ändå kändes, det här måste ju ändå ta slut lixxom, lite för bra för att vara sant. Det tog slut på så vis att vi valde en grusväg igen med samma resultat, en klotning, en öm höft, sårad stolthet och muttrande… Sedan gick det för mig lååångsamt på den grusvägen. Efter det spännande inslaget så var det dags att vända upp mot vinden och styra hemåt med en bit över 3 h på klockan insåg jag att det skulle bli en mycket längre dag på cykeln än jag tror någon av oss hade räknat med.
Skärmavbild 2014-12-07 kl. 19.37.16
En ordinär grå väg en grå och lång söndag!

Från det att vi hade åkt och snackat så blev det nu i stort sett lagtempo fast utan tempo, ordväxlingen började den också utebli och vi hade alla något tomt i blicken och började även få tomt i benen… Att sedan få kantvind sista timman är ju inte så att man jublar högt, konstigt nog kände jag mig stark mot slutet och kunde bjuda igen till Contis och Tuna-Jim genom att ta den sista långa förningen i vinden… Känns som jag är skyldig dom det mångfalt ändå… Men det är alltid kul att känna att man är hyggligt stark! Ni kan ju se allt på Strava här.

Hemma hade jag 5 h 25 min på klockan, allt i småregn med förstklassigt sällskap, det är nog först nu mina ben börjat bli riktigt trötta och trappan i huset är svårforcerad… Att cykla till jobbet imorgon är helt otänkbart, så jag hoppas evigt att Danne The Economist kan hämta mig på bilverkstaden imorgon bitti?

Nu kanske många tycker det mest låter som det jag gör är miserabelt som jag beskriver det, om att det är jobbigt och jag blir trött och allt sånt. Men på något sjukt vis så finns det något i det där som jag bara älskar, när det är grisigt och man är trött och man ändå kan mobilisera… det är fan så kul! Sedan är det kul att kunna cykla fort på tävlingar och om man ska kunna cykla fort så får man lov att grisa lite på vintern så är det bara!

Braap! Tack grabbar för idag det gjorde vi bra!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s