Kalenderlucka 9 – Lidingöloppet 2010

Godmorgon på er, idag bjuckar jag på en resa genom ett av dom loppen jag verkligen gillade, nämligen Lidingöloppet.

När jag stod på startgärdet på Kålltorp så var vädersituationen så långt från den som meteorolgerna utlovat hela veckan. Solen gassade från en klarblå himmel och det var lätt över 15 grader, egentligen inte det mest idealiska, jag hade nog önskat mulet, men det är onödigt att spilla energi på att gräma sig över vädret. Målet var hela tiden i mitt huvud (vilket jag inte direkt outat åt andra än Coachen) att gå under 1.53 (och därmed slå nytt PB), allt annat en ren bonus. Speciellt som jag inte varit fokuserad på Lidingö i huvdsak i höst och i synnerhet inte på något marathonlopp, vilket resulterat i klart färre terrängpass och lååånga intervallpass och långpass, så lite osäker var jag på hur kroppen skulle funka bortom 20 km´s markeringen i år…

Nåväl, lika oväntat som alla andra år ljöd startkanonen och rusningen var ett faktum, försökte hålla mig rätt kall men ändå positionera mig rätt hyggligt, kom hyggligt snabbt ikapp ett gäng bestående av en kille från Hälle IF och några orienterare (tyckte jag speakern sa vid senare tillfälle). Redan vid 2-3 km kände jag i kroppen att det inte kändes bra, inte i benen utan hela kroppen kändes som om jag löpte med nå´n slags minor sjukdom i kroppen, mucho strange, nerver eller vad det var? Riktigt crappy kändes det, men jag bet i och kunde hålla upp löpningen och hakade på i vår lilla grupp utan att göra något dragjobb, ty all kraft gick åt att bita i vid det tillfället. Fick min första vätska vid 8 km ihop med en gel, det gjorde all vändning som jag ser det, den allmäna glåmigheten försvann gradvis och vi jagade på. Strax var vi ikapp Peter Gross och en annan kille (som vi fick med oss i släptåg) och vi passerade 10 km på 36:38 och det började kännas bättre. Vi plockade löpare hela tiden och på det platta partiet fram till det hemska partiet med 14 km kvar gick det i god fart och målfarten hölls… Från 14 km kvar är som sagt det värsta partiet i hela loppet, upp och ned hela tiden och att finna en bra löprytm där är i det närmaste omöjligt, att tro att man ska kunna ligga på lika hårt där som under resten av loppet är lika med självmord. Här lät jag min grupp få gå så hårt dom ville, jag valde att ”paca” ned mig själv för att inte gå mig död… Hade dom hela tiden inom synhåll och räckhåll ändå då dom mattades av sin körning. När vi kom upp på asfalten vid 19 km (?) var jag ikapp dom och kunde få min andra vätska och gel och kunde konstatera att mina två snedtramp jag gjort under den senaste kilometern inte smärtade alltför mycket (tackar min skateboardbakgrund mat fotstukningar för att fötterna tål nästan vad som helst). Kände mig nu rätt sliten såklart men jag visste att backen vid Grönsta skulle vara helt avgörande, hur jag kände mig efter den skulle ge en indikation om hur det skulle kunna gå… I backen vid Grönsta klättrade jag om och förbi min grupp och fick bara med mig en kille i rygg och dröm om min förvåning när benen kändes bra när det plattades ut igen (eller så bra dom kan vara efter 20 km mangling i terrängen). Snart plockade vi även in den andra brodern Gross (Henry) som hade en tung dag på ön. Jag kunde sträcka ut bra och det kändes inte alls så illa sista milen som det gjort de två senaste åren. Fram till Abborrbacken tog vi ytterligare nå´n löpare med tunga ben, jag fick dock släppa den andra killen ur sikte. Det kändes ok då, jag höll ändå en bra fart och jag kände att varenda utförslöpning var en riskfaktor nu, benen var rätt slut och det slet kapitalt och jag kunde inte rulla på helt avslappnat utför. Abborren blev tung men funkade och på toppen av den tog jag en stum Patrik Andersson (Hälle IF) stärkt av att plocka löpare så trummade jag på.
Skärmavbild 2014-12-09 kl. 05.43.19
Med 3 km kvar cirka ”det kan nog fan gå vägen!”.
Foto: Susanne Sjöstrand

Trött? Javisst men ändå inte tokstum, vågade dock inte slappna av innan jag passerat Golfbanebacken (med 2 km kvar) då jag sett för många dö och varit döda på den biten efter den… När jag forcerat den och plockat Hälles orienterare Erik Öhlund kunde jag känna mig säker på att stå distansen ut… Tidsmässigt hade jag lite dålig koll, eller vid toppen av Abborrbacken hörde jag att speakern sa att tiden var 1.34:XX vilket jag gjorde ett överslag att jag skulle få pressa ur allt för att det skulle gå hela vägen, så efter sista rejäla stigningen dvs Golfbanebacken så gick jag allt jag kunde in, när jag vek in på målgärdet på Grönsta och såg klockan slå över till 1.52 var det en enorm nöjdhet som sköjde över mig där jag spurtade för allt jag var värd… In på 1.52:25 ynka 2 sekunder från att slå killen jag fick släppa med 7 kmkvar… Placeringen blev alltså 21:a (12:e svensk) vilket är min bästa placering på Lidingö (hittils måste man väl säga).

Utförslöpningen som är min akilleshäl var idag sämre än -08 vilket kändes, jag rullade inte på bra utför, så jag tror att det finns att tjäna på om man verkligen fokuserar på Lidingö till 100% nå´n gång. Så givetvis tror jag och måste tro att det går att ta sig runt ön snabbare… Men just nu är jag bara jävligt nöjd…! Tack till langarna, coachen och alla klubbisar längs banan som peppade grandiost (utan er alla hade det blitt inget)!

Skriven i original 27/9 -10

Annonser

2 reaktioner på ”Kalenderlucka 9 – Lidingöloppet 2010

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s