Kalenderlucka 18 – Stockholm Marathon 2011

 

Jahapp, då ska man på nå´t vis sammanfatta lördagens Stockholms mara. Skrev innan loppet att jag var tvungen att vara ödmjuk inför loppet och i efterhand kan jag väl konstatera att i lördags var en dag när maran visade sin brutala sida. Om jag 2009 i värme kom från en vecka inna loppet med förkylning så var uppladdningen då inte optimal men den gången hade jag lixxom dagen, i lördags hade jag en skitbra uppladdning och mitt livs bästa träning mot maran i ryggen, men i efterhand kan jag konstatera att jag inte hade dagen för fem öre i lördags.

Men åter till själva loppet, skippar hela biten om att dega i omklädningsrum innan och att lämna vätska till klubbens föredömliga langargäng och hoppar direkt på starten. Planen var att gå mot en tid just under 2.35 i mål, vilket gav 3:40/km fart, inledande biten är sjukt lättlöpt och jag lät mig bli ifrånlöpt och ändå hade jag när jag såg första kilometermarkeringen vid två kilometer hållt just över 3:30-fart hit och det kändes som lusfart. Men jag valde att dra i handbromsen ytterligare och strunta i vilka som sprang förbi, min plan var den som gällde inget annat, blev lite solo längs Strandvägen och kunde konstatera redan på första varvet att det var rätt mycket motvind här, första femman passerade på 18:08. Någonstans vid Slussen (tror jag) kom Huruy (från klubben), Kongahällas Soovik, Kanadensar-Paul (också från klubben) och några andra ikapp och vi bildade nu en stor klunga. Känslan var att det gick lite halvryckigt, vi blandade kilometrar på 3:45 med 3:35:or… Fortsatt en hygglig känsla i benen. Tappade lite i rullet utför Västerbron men klev ikapp det ut på Norr Mälarstrand och den andra femman gick på 18:34 och första milen således på 36:42. En viss oroande känsla i framsida lår började komma, men jag drog mig till minnes att jag 2009 fick samma känsla tidigt och att den aldrig blev värre än bara en lätt känsla, hoppet var att det skulle bli lika i år.

Vår klunga rullade oförtrutet på och det kändes som vi drev på rätt bra bitvis, oftast med jag, Huruy eller Soovik som pådrivare. Upp på Valhallavägen började känslan i låren bli klart sämre. Sussie langade en gel strax innan Radiohuset och det gav en boost på alla vis, dock började framsidorna kännas oroväckande illa i utförslöpan ned mot Bergwaldhallen innan vi skulle vika av ut på Gärdet. Anade lite redan här att nå´n sub 2.35-dag kanske det inte var, men steget kändes rätt bra fortsatt och jag hade inga problem att följa den klunga jag låg i. Tredje femman hade passerats på 18:19 och den fjärde gick sedan på 18:31, vi löpte genom halva loppet på 1.17:36 men nu började framsidorna mögla upp rätt hårt och i alla utförslöpor på Djurgården slog dom genom totalt och jag tappade lite där. Här kopplade jag bort tidstankar och slog på ”rejs-mode” att försöka löpa loppet så bra som jag bara kunde… Strax innan passering Skantzen fick Huruy, Soovik och gruppen en lucka, men jag tog mig samman och forcerade mig upp i rygg ännu en gång. Men när vi kom upp på platten igen på väg mot Strandvägen igen så kändes det som deras fart stegrades och mina ben kunde inte trumma på i deras fart, kvar blev jag och kanadensar-Paul som jag senare skulle bli varse låg bakom mig. Sprang den femte femman på 18:36 och vek ut på Strandvägen och mötte publiken och motvinden som skulle hålla i sig fram till Västerbron ungefär. När vi passerat Kungsträdgården plockade jag några löpare och här märkte jag även att Paul låg i rygg, tacksamt gick han upp drog på Söder Mälarstrand i motvinden (sjätte femman på 18:48), försökte jobba för att hålla hans rygg. Men benen var bra stumma, skum känsla kändes som jag hade ett bra steg men kraftlöst eftersom framsidorna på låren var helt slut. Uppför Västerbron ropade Paul till mig ”C´mon man…” varpå jag ropade tillbaka. ”No, go man…” eftersom jag trodde att jag inte skulle klara av att hålla honom. Men jag kunde täta och dessvärre fick Paul kramp utför Västerbron och jag såg honom inte förrän efter målgång där han ändå heroiskt gick in under 2.40… Ut på Norr Mälarstrand hade jag korn på All-Inclusive Björnen och känslan var att jag tog på honom, såklart inspirerande, samtidigt blev jag passerad av Solvikingarnas Mattias Jonsson som där och då kom farande med ett bra steg som jag inte var i närheten av att matcha just då. Fokus var nu på att jag ikapp Björn, gick förbi honom precis vid Stadshuset, nu var benen helt ”fucked up” och nu var det bara huvudet som hindrade hela skiten från en total kollaps. Sjunde femman till 35 km gick 19:34 (loppets långsammaste).

Vid 38 km kom Isabellah förbi mig, hörde publikens vrål och tänkte att jag skulle försöka följa henne när hon kom. Men det fanns lixxom inte på kartan där och då… Försökte bara grisa så gott jag kunde, åttonde femman på 19:22 ändå en viss skärpning av farten om än marginell… Såg den stora klockan vid 40 km, första gången sedan 21,1 km som jag hade koll, insåg att jag om jag inte skulle få lov att gå skulle gå in under 2.40 åtminstone. Sista 2 km var plågsamma som fan, länge sedan jag upplevde 2 km som så långa, krampkänslorna var på gång i höger ljumske. Fick släppa ett Hässelbylinne förbi mig uppför Sturegatan. In på Stadion, kunde inte ens förmå benen till en fartökning, skar mållinjen på 2.38:44, som 20:e man på SM och 42:a totalt… Benen helt slut. Sista 2,2 km på 8:52 by the way… Inte vackert, men säger väl allt.

Efter omständigheterna så är jag nöjd med att ha gjort mitt näst snabbaste marathonlopp med 20 km på kassa ben. Och ser man till klubbens prestation med hela SJU man under 2.40 med Stålis i topp som SM-femma… Det ser jävligt fint ut ur ”Smurf-perspektiv” i SM-resultatlistan.

Vad kan jag säga, skillnaden mellan 2.34:XX och vad det blev 2.38:44 kan verka milsvid för den oinsatte, men på maran är det jefligt lite som kan göra många minuter i slutet… I lördags var inte nå´n bra dag men jag gjorde det absolut bästa av mina dåliga ben och att det ändå räckte såpass får jag vara helnöjd med… Jag vet att när dagen är där och jag är i såpass god form som igår så kommer dom där minuterna skalas av, den dagen kommer.

Stort tack till alla langare runt banan, till familjen och jobbet som alltid supportar och såklart coach Lamas…

Ni får ha överseende med stavfel… skrivet i all hast!

Publicerad 2011-05-30 09:08
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s