Tour de Västmanland – bergsetappen! Eller en bra söndag!

Om jag skulle berätta för någon utanför cykelsfären att jag cyklade 7 h 45 min idag och hade en skitbra dag skulle dom förmodligen tycka att jag är dum i huvudet. Nu är dom flesta som läser detta ändå cyklister eller intresserade av träning så det är ju okej. Jag hade alltså 7 h 45 min som var svinbra idag, eller jag det fanns ju svackor såklart men vi tar det i kronologisk ordning, det blir oftast bäst så…

Rullade som så många gånger förr ner till Berget, insåg snabbt att det skulle bli en riktigt blåsig dag igen och det skulle helt klart kunna göra den planerade rundan mer slitsam. Först kom SuperVet-Bosse men han var inte sugen på att köra så långt som jag och Rob hade planerat, han kunde tänka sig haka på till Virsbo och vända sedan. Först sa vi att vi inte skulle trycka på i onödan inledningsvis men när SuperVet-Bosse gick upp så gick även farten upp och jag vet inte om det är samvetet som fick mig och Rob att börja gå runt också. Såklart helt onödigt när man ska cykla så långt att köra såpass hårt så man börja gnaga på kolhydratsdepåerna redan efter 15 km. Därför var det nästan skönt när det bara blev jag och Rob så vi kunde slå av på farten något medans vi rullade på upp mot Ängelsberg. Mot Ängelsberg är det såklart lite kuperat vilket ju är trevligt i kontrast mot hur det ser ut i trakterna runt Västerås, givetvis var det därför vi bar av norrut, för att få höjdmeter och lite nya vägar. I Ängelsberg vek vi av mot Fagersta, väl där ville jag prova en väg som ledde uppför Svartberget och sedan kom ut på RV66, varifrån vi skulle klättra till Högbyn… Lite letande i Fagersta så hittade vi rätt väg, sjukt fin liten väg och mysig klättring i skogen, ”klättring” med Västmanländska mått såklart, 1,1 km med snittlutning 7%, trevligt värre… Jag kan tycka ett en dag med kupering är mer lättåkt än timmar på slätan runt Västerås. Kör man uppför får man även köra nedför, en mysig utförsköring och lite mer slakmotor innan vi var vid avfartsvägen mot Högbyn.

I Högbyn bodde vi på vintrarna för sisådär 22 år sedan när snowboard var grymt på riktigt därför visste jag att det var en fin stigning dit. Nu är tyvärr Högbyn stängt och det var tragiskt att se hur förfallet allt har blivit. Nåväl, klättringen var dagens höjdpunkt, ”bara” dryga 1 km med 6% snittlutning, men med en lätt inledning på 2-3% innan det kickar upp rejält mot 10% för att slå upp mot 20% som värst innan det lättar igen, bara för att nå 6-10% sista biten, underbart och orytmiskt. Helt klart passets höjdpunkt!
Skärmavbild 2015-07-19 kl. 18.45.15
På toppen av Högbyn-stigningen… Rob snurrar runt för att fara ned igen…

Nu hade vi kört runt 90 km och det sved duktigt att köra uppför, om vi hade kört kontrollerat uppför Svartberget så tryckte vi lite mer upp till Högbyn. Utförskörningen ner var duktigt kul och det gick fort, lite bättre asfalt så hade man vågat damma på ännu mer.

Sedan tog vi RV 250 mellan Fagersta och Gunnilbokorset, en underbart böljande väg, upp och ner hela tiden och svängande och bitvis underbara vyer. Underbara var också benen här. Lite värre var det när jag insåg att att det var 11 km till Skinnskatteberg dit vi skulle från Gunnilbokorset. Vägen dit är inte kul och motvinden piskade oss stenhårt i ansiktet. Några svinsega motlut dessutom, det var en ren lättnad när vi såg sjön och rullade in i Skinnskatteberg och stannade på Coop och handlade lite käk och fyllde flaskorna.
Skärmavbild 2015-07-19 kl. 18.44.56
Rob köttar genom dom Västmanländska skogarna, böljande och fina vägar…

Nu väntade Västmanlands högsta punkt, stigningen på RV68 mot Riddarhyttan, jag körde där förra året då piskade motvinden i ansiktet och det var segt. Det blev precis likadant i år, vinden har en enorm påverkan på den raka och inte direkt natursköna stigningen. Vi var rätt sega när vi stretade upp, tog mig marginellt snabbare upp än förra året. Sedan var det motvind tills vi vek av från RV68 ner på den lilla mysiga böljande vägen ner mot Uttersberg, här hade vi också vinden i ryggen, nästan lite fusk jag vet.

När vi vek ned i riktining mot Kolsva blev vinden igen lite besvärlig. Besvärlig blev även min Garmin som började yla om låg batterinivå, precis som på VR. Den var laddad 100% när vi drog och vi hade bara kört 5 h 30 min och inga externa enheter var anslutna, mycket skumt. Rob´s 510:a med externa enheter och live-tracking på hade över 50% kvar när vi till sist kom hem efter 7 h 45 min, så nå´t står inte rätt till med min. Nåväl, jag slog av den och drog igång Strava-appen och loggade resten av passet med den. När vi kom till Kolsva och fick svänga vänster och få vinden i ryggen och en vetskap om att den skulle ligga i ryggen hela vägen hem så var det rätt skönt. Vi var bägge lite krispiga men jag kände mig ändå mycket bättre i benen än igår.

Resan från Kolsva och hem via Hallstahammar var bara formalitet egentligen, lite sportgrus annars medvind och energilåg ointelligent konversation. Jag och Rob skiljdes på stan, helt eniga om att vi hade haft en fantastisk dag. Lite småkrisp när jag väl kom hem efter 232 km och 1600 höjdmeter, har nu ätit hamburgare och pommes, planerar att skåpäta resten av kvällen också. Ni kan se allt på Strava, här hittar ni del 1 innan Garmin la av och här del 2 post-Garmin så att säga.

Det är fint med sådana här långa distanspass ibland och även om man bara ska tävla 80-120 km tycker jag att det är viktigt att köra riktigt långt ibland. Att bara köra så långt/länge som tävlingen ska vara funkar inte. Inte för mig iallafall.

Imorgon är semestern slut och jag ska jobba lika länge som jag cyklade idag, kontraster!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s