Livets kapitel

När ett kapitel tar slut börjar ett annat. Är det inte så. Är det inte livsmönstret och kanske även mönstret även efter livet som vi känner det. Nu ska vi dock inte avhandla dom existensiella frågorna här idag. Men vi kan vara överens om det faktum att ett kapitel i livet som tar slut följs av ett annat kapitel hur det än må te sig. Sedan är man givetvis författare till sina egna livskapitel och har givetvis stor del i hur dom kapitlen kommer att te sig.

ska%cc%88rmavbild-2017-03-01-kl-13-18-25
När jag i december 2011 tog mina sista tunga löpsteg som regelrätt löpare så tog ett stort kapitel i mitt liv slut. Ett kapitel som jag troligen aldrig trodde skulle ta slut. Jag såg nog framför mig hur jag skulle vara en av dom där härliga 75-åriga gubbarna som sprang Terräng-SM år efter år. Med facit i hand borde jag redan i början av 2011 ha tagit kontakt med en läkare och fått en diagnos, istället plågade jag mig många dagar genom min träning med en minst sagt besvärlig höft. Att jag under denna tid ändå mäktade med två VSM-guld (visserligen på sämre tider än på många år) känns lite smått otroligt. Men där i december i stålmännens stad Sandviken tog jag kapitlets sista stapplande steg. Jag kom bara hundratalet meter på mitt tilltänkta pass innan jag kände att det smärtade så i min vänstra höft att benet höll på att vika sig under mig. Insikten slog mig med en gång – DET ÄR SLUT! SLUT MED LÖPNINGEN FÖR ALLTID! Haltade slokörat tillbaka och minns att jag senare samma dag meddelade coach Lamas att det var slut. Kapitlet var över för all framtid (nu vet vän av ordning att jag fuskat och sprungit enstaka svängar/år, men inte som innan). Jag stängde kapitlet med så många oskrivna ord eller resultat, ingen mara under 2.30, inget 10 000 m under 32’, ingen halvmara under 1.10. Men eftersom jag varit en halv löpare under större delen av 2011 så kunde jag inte känna någon bitterhet över att stänga kapitlet ”halvfärdigt”, det var snarare en befrielse att slippa halta runt.

Processen som sedan följde för att få till stånd en läkartid och fullt ut reda ut den underliggande orsaken skulle ta flera månader och det var inte förrän i mars 2012 som den medicinska förklaringen kom. Den visade på artros i bägge höfterna, där den vänstra var mest illa däran. Konstigt nog lät min ortopedläkare mig veta: ”Vill du springa 10-15 mil/vecka så får du göra så. Det är bara smärtan som sätter gränserna”. Jag visste redan att den gränsen var passerad sedan länge med molande nattvärk och en ökad stelhet i min vänstra höft.

IMG_1326
Under den här perioden hade jag börjat snegla på ett mer hållbart kapitel i mitt liv när det gäller idrottande. Nu har jag säkert berättat det här tidigare men eftersom jag är 40+ så kommer jag undan med att vara gaggig. Under en längre period hade jag funderat på om inte cykel skulle vara något för mig. En kombination av mina två stora livskapitel: adrenalinet från skateboardåkningen och självplågan och konditionsbiten från löpningen. Jag skulle gå in i mitt nya kapitel med noll och ingen kunskap, spenderade en halv dag på Cykloteket i Västerås, kom ut därifrån fattigare men med min första racercykel och allt som krävdes för att börja skriva på mitt nya kapitel.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess som man brukar säga och idag kan det kännas främmande nästan att tänka på mitt föregående kapitel som löpare. Jag är oerhört tacksam att jag gav mig själv chansen att skriva ett nytt kapitel med cyklingen, ett kapitel jag hoppas få skriva och delge er om under en lång, lång framtid. Ett kapitel som jag hoppas ska mynna ut i ett VSM-guld även där. Det är en stor sporre i min träning, men till syvende och sist är jag bara lycklig att få leva i ett kapitel i mitt liv som jag trivs med. Så jag skriver väl vidare på det och jag hoppas att ni vill haka på. Kom ihåg och ge er själva chansen att skapa er egna livskapitel!

Annonser

2 reaktioner på ”Livets kapitel

  1. Härlig inställning! Lycka till! Det finns alltid alternativ!
    Jag är lite i samma sits. Inte på grund av artros utan på grund av rytmrubbningar (flimmer) som drabbar många konditionsidrottare som har ”kört hårt” i många år. Efter mina tre ablationer fungerar cykel mycket bra, men konstigt nog inte löpning! Då får jag problem ibland (ofta)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s