Daladistansen 2019, den långa, vackra och lite småjobbiga

Hej på er vänner! Idag har jag/vi cyklat 203 km det tog mig 6 h 24 min. Nu är det väl att gå händelserna i förväg att börja i den änden, det var helt enkelt traditionsenlig Daladistans med folk från klubben, något vi gjort ett gäng år. Tar bilen upp och cyklar bland röda hus med vita knutar och majstänger, loppisar, dalahästar och backar. Det sistnämnda finns det gott om i Dalarna, om vi trampar cykel här nere på slättlandet i Västmanland så åker man cykel i Dalarna. För med så mycket backar så måste man givetvis köra utför emellanåt också.

Nåväl, vi tog bilarna till metropolen Gustavs och snart satt alla 25 (!!!) på cyklarna och vi rullade genom Torsång där jag ett tag trodde vi skulle få möta Vacchi och Adamsson på en morgonrunda innan kommentering av dagens etapp, men icke. Vi fortsatte genom Borlänge genom Djura, mot och genom Leksand för att slutligen landa för fika i Tällberg.

Vägen upp präglades av riktigt dåliga ben alldeles för tidigt och jag trodde att jag skulle få en sedvanligt slitsam hemfärd. Speciellt när Landhagen sprätte i flaggstångsbacken i Tällberg innan fikat, där sprängde jag mig rejält men körde ända in topp-10 på Strava. I Tällberg fikar man till priset av en middag på stan här hemma men det var bara att ta sedan dit man kommer så att säga, efter nära nog 95 km så satt en Västerbottenpaj och lite rabarberpaj som en smäck. Inte lika roligt dock när vi tämligen direkt skulle upp för en längre backe, kände mig lite som Nibali på dagens etapp, som ett bojsänke. Som tur var så vaknade kropp och ben lite mer efter det och i nästa långa backe från Risoln (2,3 km. @ 4,8%) så körde jag med Quintana och AK. Tyckte att jag gav bra med gas men nära toppen så höjde Quintana farten lite och vips fick jag släppa. Dock ännu ett topp-10 på segmentet. Sedan följde en lång utförsåkning innan vi rullade genom utkanten av Leksand.

Här började vägen bölja å det grövsta, upp och ned, ned och upp i mil efter mil. Folk började bli trötta, några var starka. För egen del kände jag mig riktigt stark och hade nog den bästa känslan i slutet av ett distanspass jag haft på länge, detta trots att indikationerna innan fikat pekade på något helt annat.

Väl tillbaka i Gustavs kunde vi alla lite småtrötta ge varandra en klapp på axeln och se tillbaka på en dag där vi fått göra det vi gillar mest. Cykla och göra det med grymma likasinnade cyklister/vänner. Tack för idag! En grym dag liksom, med över 200 km som sagt, det händer inte varje dag.

Ännu bättre är dock att pojkarna kommer till oss imorgon efter att ha varit i Malaysia med sin mor i tre veckor, dom är sååå efterlängtade….

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s