Slickar väl i mig dom sista dagarna

Skärmavbild 2018-10-18 kl. 12.13.47
God lunchlåda på er vänner! Såhär såg det väl ut imorse när jag skarvade morgonrundan till jobbet halvvägs till Gäddeholm så crossen fick jobba lite grus också för då mår den ju så fint, att jag sedan hade för mycket luft i däcken för att det skulle vara 100% bekvämt är en annan femma. Blev lite över en timma imorse i någon form av mellanmjölkande på pedalerna, berodde väl kanske mest på att det var någon lätt motbris hela vägen. Lär bli något liknande historia på vägen hem ikväll. Glädjande är ju att höften blivit ännu bättre, när jag hojjade på crossen i måndags gillade inte höften den ”aggressiva” positionen alls, imorse var det i stort sett som vanligt.

Men om imorse var fint så var väl gårdagens runda på SUP:en på stigarna med världens bästa Cissi ännu finare. Vi svepte Ludaskogen, Badelunda, Anundshög och Hässlöåsen, stannade till på Kallecrossen på vägen hem och hejade på gänget som späkte sig med intervaller.
Skärmavbild 2018-10-18 kl. 12.19.19
Rullade med ett varv på banan, kändes ärligt som jag skulle kört den bättre med crossen, men det är ju som alltid en vanesak. Oavsett vad blev det en riktig guldkväll igår, kul att se att Cissi tar för sig mer och mer på stigarna, snart får jag passa mig.

Aja, nu när allt är bättre i höften så är det strax dags att ta avstamp mot 2019 på riktigt, träningsmässigt.

Annonser

Så var helgen vecka 41 slut

Hej på er, dålig bloggfrekvens i helgen, har njutit av det underbara vädret och min underbara lilla familj istället och givetvis har det cyklats en del också vilket jag gissar att ni vill läsa om?
Skärmavbild 2018-10-15 kl. 08.33.11
Bilden ovan är från i lördags eftermiddag när vi tog med grabbarna på stigcykling och utomhusfika med glass på Anundshög, smått surrealistiskt att sitta ute och äta glass i kortkort i mitten av oktober. Fantastiskt mysig eftermiddag i skogen helt enkelt. Innan det hade jag varit på en soloräd i Rönnby och Rocklunda, kändes som det kan vara ett av dom sista passen där innan vintern, torrt och fint för det mest. Lyckades med konststycket att köra hål på mitt bakdäck också, som tur var tätade vätskan hålet och jag kunde rulla hela vägen hem, fylla mer luft och sedan har det varit frid och fröjd.

Igår skulle vi lämna grabbarna tidigt till sin mor och då kunde vi tajma in det så fint att vi kunde åka upp till Norberg med Caj och Super-Eva för att teama upp med Tempo-Cissi och Gunnar för att cykla Engelbrektsturens bana. För min del blev det tredje gången i år som jag körde den, nu inbäddad i höstprakt och underbart höstväder.
IMG_1107
Nu hade det ju kunnat börja lite bättre igår, efter dryga 4-5 km kom vi till ett parti med lövtäckta spänger (säger man så om späng i plural?). Nåväl, man såg egentligen bara kanterna på dom, första spången gick bra, den såg jag, sedan var det en kort kort bit där man cyklade på ”marken” igen, sedan såg jag inte att det var spång igen innan det var försent. Eftersom det var blöta löv på den så var det ju såphal, gled först av den på ena sidan, lyckades att inte vurpa, fick upp cykeln igen, gled av på andra sidan, höll på att reda ut det men det skulle till sist visa sig att en klotning var oundviklig. Landade direkt på min sämsta artroshöft som genast började göra rätt ont, men cykeln höll och Caj som var just bakom mig lyckades att inte vurpa eller köra över mig. Resten av rundan var det kraftlöst i vänster ben, lyckligtvis kunde jag glömma det onda på stigarna när det bara var sjukt kul att försöka jaga Gunnar. Banan var precis så rolig som jag minns den, Håberget precis lika jobbigt, grusade stigen lika flowig och skoj som sist, bara en annan dimension med höstprakten. En fantastisk dag som rundades av med mat och ljug hos Tempo-Cissi innan vi brände hem mot Västerås igen.

En helt magisk hösthelg där sommaren 2018 gjorde ett gästspel som det kändes. Nu nya tag och pendlingsträning i veckan, börjar bli sugen att ta itu med vinterns mer strukturerade träning, men det får bero nån vecka till, men något Zwiftrejs kan det ju lätt råka bli i veckan.

Säsongssammanfattning 2018

Eftersom jag inte ger mig i kast med någon CX-säong i år så kan jag ju chocka både mig själv och er med en sammanfattning av säsongen redan nu i oktober, normalt sett brukar det kunna dröja till mars innan jag fått till en sådan.

2018 var året som jag skulle cykla mer (eller mestadels) i skogen och försöka fokusera på långlopp på MTB. Det kan ha varit en av dom mest lärorika och roliga säsongerna sedan jag började tävla i CX på hösten 2013, men det är en annan historia.

Tävlingsdebuten gick av stapeln på ett XCO-lopp i Ramnäs en solig söndag i april (22/4), Första Chansen XCO. Lyckades trots att jag inte vågade cykla ”dödsdroppet” utan sprang alla varv där med konststycket att inte bli sist i H-Sport ändå. 5:e plats tog jag med mig hem ihop med en mersmak och en insikt att jag var tvungen att fixa mina bromsar.
Skärmavbild 2018-04-23 kl. 07.42.48
I samband med vårens ankomst började jag också träna med klubbens MTB-gäng och blev inkastad i Rocklundaskogen och dess underbara spår som jag länge fruktat. Det fick mig att inse att jag hade massor att lära samtidigt som att cykla därinne har nog varit det som varit mest utvecklande för mig som nybliven MTB-cyklist. Måste passa på att tacka alla i snabbgänget som pallat med mitt fegande och velande under säsongen.

Andra tävlingen blev Pearl Izumi MTB i Uppsala 22/5, som allt denna säsong (i stort sett) avgjordes det i strålande solsken. Efter en trång och ståkig masterstart så körde jag ett hyfsat lopp och blev smått ödmjuk över hur många duktiga MTB-cyklister det finns.
DSC_3655
Spurtade in på borggården vid Uppsala slott som 81:a i tävlingsklassen.

Av bara farten och mot bättre vetande så blev det första loppet i Långloppscupen Lida Loop den 10/6. Hade jag innan vetat att det är cupens mest tekniska bana hade jag kanske tänkt två gånger innan. Galet varmt och galet dålig åkning på diagonalen bitvis och den tekniska andra loopen gjorde att jag spenderade för mycket kraft och dog helt på sista loopen. Släpade mig i knapp styrfart i mål på 48:e plats i H40. Tog med mig lärdomen att åka mer taktiskt och inte bara vara den som gör ett stort dragjobb.
Lida loop 2018-233
Det samt att jag var tvungen att gnugga ännu mer på min teknik såklart, vilket jag till dags datum fortsatt måste jobba stenhårt på.

Sedan dröjde det till 22/7 och Engelbrektsturen innan jag nålade en nummerlapp igen. Fick en kanonperiod med träning över semestern och var i riktigt bra slag. Dessutom hade jag kört banan innan på träning. Visste att jag skulle konservera kraft till dom sista 15 km vilket jag gjorde och kunde plocka ut innestående watt på slutet. Rullade in som 44:a i H40, riktigt nöjd med upplägg och form.
IMG_3805
Om Engelbrektsturen kändes bra så kändes Finnmarksturen 5/8 ändå som säsongens fullträff, efter en svajjig första halva där jag fick jobba för varenda meter så växte jag in i rejset och gjorde en för mig riktigt bra andra halva. Där och då kände jag och min rygg även att det fick vara nog med hardtail. Rullade in som 20:e H40, sjukt nöjd, där jag kunde spurta ned Felldinaren på upploppet.
Skärmavbild 2018-08-27 kl. 16.15.23
Finnmarksturen är en bana jag diggar hårt och som passar mig bra med dom rätt tuffa backarna, därför är det ett självklart stort mål 2019 när långlopps-SM kommer gå på den banan.

Sedan dröjde det en hel månad till innan nästa tävling där vägen nu började kantas av förkylningar, det lilla lokala guldloppet Svarta Maran 8/9 som egentligen skulle tjäna som ett kryddat väckningspass inför Bergslagsloppet 9/9. Det sistnämnda slutade med punka efter 3 km och en sulig DNF. Svarta Marans 25 km blev en tuff genomkörare som slutade med en 3:e plats.
IMG_0691
Till sist har vi då bara avslutningen i Långloppscupen: Västgötaloppet 22/9. Även vägen dit kantades av förkylning och magsjuka, dessutom kryddades tävlingen av regn, storm och allmän lerighet. Fick verkligen jobba den dagen och det kan ha varit en av dom tyngsta, jobbigaste tävlingsdagarna jag haft. Trodde det var punka eller broms emot från början.
Skärmavbild 2018-09-23 kl. 19.26.53
Slet mig genom loppet och belönades till sist med en 27:e plats i H40. Totalt räckte mina fyra lopp i cupen till 60:e plats i H40, nästa år hoppas jag kunna köra flera tävlingar i cupen såklart, men det ska ju passa med livet också.

Överlag en säsong där jag fått lära mig otroligt mycket men framför allt en säsong som har varit vansinnigt rolig. Nu ser jag framemot 2019-års långloppssäsong och hoppas på starkare ben och bättre teknik.