Sådär, nu ska jag väl försöka sätta ord på gårdagen. Det lär inte bli lätt, intrycken är många, dom flesta lite för överväldigande att sätta ord på. Men jag berättar det väl som jag alltid gör det bäst, alltså i kronologisk ordning. Men innan vi startar vill jag väl bara påpeka att Jönköping/Huskvarna är ett fantastiskt område att cykla i och cyklisterna som bor där ska skatta sig lyckliga över så fantastiska vägar och otroliga omgivningar. Och nu över till cyklandet.
Rapha 12 Hills, en form av lag”tävling” där man kör 2 cyklister per lag med ett stämpelkort/person. Som namnet antyder så är det 12 backar som ska besökas och uppepå alla dessa sitter en stämpel. Laget som stämplat alla och först kommit tillbaka till starten/målet vid Kulturhuset Spira i Jönköping ”vinner”. Nu är det lika mycket ett event/happing med skönt häng som det är en tävling men min och Contis ambition var ändå lika fullt att försöka hänga med dom snabbaste lagen och ha kul, det sistnämnda var huvudprioriteringen, men att cykla fort och bli trött är ju kul så…
Spänd förväntan och garv innan starten. Arrangören tillhandahöll en föreslagen rutt mellan backarna men det var upp till varje lag om man sedan ville följa den, vår plan var att följa den då vi gissningsvis skulle kunna bli en bra grupp som skulle kunna samarbeta på transporterna mellan backarna. Nu var det ju såklart även den planen merparten av alla 90 lag också hade och det ryktades att det skulle kunna bli stökigt i första backen Muur de Skinnersdal (1,6 km, 7% snitt, max 19% grus), det blev det också. Trots att jag och Contis satt suveränt när masterstarten gick så hade halva fältet struntat i mastern och tagit en annan väg till backen. När vi gick in på gruset fick vi kryssa mellan cyklister som tidigt hade problem med det lösa och bitvis grova gruset. Givetvis hamnade jag bakom en cyklist som inte kunde cykla upp när det blev brant och jag hade inget val än att i bästa Froome-style börja springa uppför till det blev obrant nog att jag kunde hoppa på igen. Väl uppe efter stämplingen limmade jag mig på Contis hjul och sedan blev det full jäkla sula i några kilometer innan vi var ikapp tätgruppen om just då dryga 7-8 lag.
Andra backen Col du Baksida (2 km, snitt 7%, max 28% asfalt/grus) reducerade skaran något kändes det som, den inleddes brant på asfalt för att sedan fortsätta uppåt på en skogsväg med löst crossigt underlag, riktigt jobbigt som ni kanske förstår. Nu blev det inte speciellt mycket återhämtning eftersom vi snabbt susade neråt igen och snart var tvungna att ta itu med den mest kända av stigningarna i Huskvarna: Klevaliden eller som den hette för dagen Alp de norra Kleva (1,3 km, snitt 16%, Max 26% asfalt). Skillnaden denna gång mot när jag körde den sist för fyra år sedan var att vi skulle tackla den från Grännavägen vilket innebar en seriöst svinbrant ramp innan vi ens kom in i den delen av backen jag hade kört innan. Kleva är en seriöst brutal historia och med två andra stigningar i benen och en hård körning så var jag ganska snart rätt seg. Kunde ändå på ett repektabelt vis flåsa mig upp och konstatera att vi nu var nere på fem lag i ”tätgruppen”, eller vad vi gissade var täten, vi kunde ju såklart inte veta om några andra körde en annan väg snabbare än oss.
Nu följde en seriöst sanslöst fin väg som mestadels gick slingrande och utför bort till Kaxholmen där nästa stigning skulle börja. Alla som har kört Vätternrundan känner väl till Kaxholmsbacken, vi for ned till foten av denna, där tog Alp de Gestra (2 km, snitt 7%, max 12%) sin start. Skillnaden mot när man kör Vättern är att man svänger in efter Ica-affären och fortsätter sedan klättra uppåt, man når toppen via en brant sista bit på ett åkerlandskap. Belöningen kommer när man vänder sig om och har en magisk vy utöver regionen, magiskt även om jag inte kunde uppskatta det till fullo just där och då.
Sedan följde en rasande snabb utförskörning tillbaka in i genom Huskvarna/Jönköping och här började mina ben kännas lite halvkrispiga och jag blev lite mer återhållsam i mitt bidragande till farthållningen, lyckligtvis var jag inte den enda i gruppen som började känna likadant. Nästa backe att forcera var Col du Målskog (1,2 km, 6% snitt, max 17%) ärligt har jag inget minne av hur den backen var alls så jag gissar att den inte kan ha varit alltför hemsk. När vi närmade oss backe nummer sex började problemen torna upp sig, jag skulle växla med bakväxeln och inget hände, tryckte smått desperat på reglaget, inget hände. ”Fan, var batterierna slut”, ”Ska det sluta redan nu? Det är ju så kul/jobbigt!”. Provade framväxeln, den funkade, vilket såklart indikerade att batterierna inte kunde vara urladdade, problemet låg någon annanstans. Eftersom vi gick in i backen fanns det inget att göra mer än att gneta på, givetvis låg kedjan ganska mitt på min 11-28-kassett. Muur de Ebbarp (0,6 km, 11% snitt, 20% max) börjar på asfalt för att sedan snabbt gå över i grus och det blir rätt löst och brant. Asfaltsdelen funkade att bryta upp, men på gruset insåg jag snabbt att hjulet bara skulle släppa. Ännu en gång fick jag kliva av och rasta apostlahästarna, tacksam att dom övriga väntade in mig. Rytz förbarmade sig och kollade på reglaget och det konstaterades glapp i sladden i reglaget, vi trodde det var fixat på toppen men när vi kört ner samma väg i gruset var bakväxeln lika död som innan.
Vi tog ett beslut om att vi skulle kolla mer ingående på reglaget efter det obligatoriska halvvägsfikat vid Habo kyrka, tills dess fick jag slita mig vidare. Med två växlar varav den ena var för lätt när det gick snabbare än 45 km/h och den andra var för tung när det bar av uppför. Nu var det bara en backe kvar innan fikat vilken var Klerebobodammen (0,6 km, 6% snitt, max 20%) inte heller den har jag ett minne av, men jag lär ha brutit mig uppför den på ett respektabelt sätt ändå.
Vi rullade till sist in vid Habo kyrka och jag hade lyckats slita mig med, fyllde flaskorna, tog några nävar chips och så kollade vi på reglaget. Efter lite pyssel funkade bakväxeln, ett tag! Det visade sig snabbt att glappet blev värre när man drog tillbaka hoodsen på reglagen, så jag fick per omgående efter startat vika tillbaka dem och försöka fippla i farten. Här var det rätt när att jag blev avhängd, fick till sist ordning på allt och kunde hänga med ändå. Fick då köra med en uppvikt hood på reglaget, men åtminstone funkade bakväxeln. Nu väntade en låång och slitsam transport på allt annat än pannkaksplatta vägar till nästa backe. Försökte bidra till farten några gånger, vilket jag kanske skulle ha låtit bli då jag bara blev krokigare och krokigare. Ärligt så längtade jag efter nästa backe då jag visste att alla andra skulle lida lika mycket och att farten skulle gå ner och jag kunde nyttja mina styrkor lite mer. Här någonstans tappade vi ett lag och var nu nere på fyra lag (8 personer) i ”tätgruppen”.
Nu var tyvärr inte nästa backe Mont Komosse (6 km 2,5% snitt, 12% max, asfalt) inte något som passade mig, alldeles för ”åkig” för mina krokiga ben och ungefär halvvägs fick jag se gruppen med alla inklusive Contis segla iväg. Slet mig ändå upp och som tur var hade dom stannat för ”naturstopp” på toppen och jag fick en chans att återansluta, vi var med i matchen ändå trots att mina ben inte varit det på ett bra tag. En hyfsat lång och snabb transport till nästa backe följde och jag försökte fylla på med energi så gott det gick så jag skulle orka med dom sista tuffa backarna, jag visste ju att Tabergs topp skulle komma hyfsat snart. Först skulle vi dock forcera Sa Orrnacken (1,3 km, 5% snitt, 18% max, grus) direkt vi rullade in på gruset så blev glappet i reglaget ett faktum igen och bakväxeln var historia igen, ännu en gång med kejdan mitt på kassetten. Lyckligt vis var Sa Orrnacken inte såpass brant och jag kom med hyfsat bra över den. Min plan var att pillra ordning på det hela som sist när vi kommit ned från grusutförsåkningen som följde. Försökte, försökte och försökte igen, det funkade inte, bakväxeln var stendöd. Fick ledsam nog säga som det var till Tony och vi fick släppa iväg dom andra då det inte gick att följa med mina växlar. Surt att få släppa ”täten” på grund av en sådan sak men vi beslöt oss att göra det bästa av situationen och ta oss i mål med hedern i behåll.
Nu väntade den tionde backen, den beryktade Mont Taberg (1,2 km, 7% snitt, 28% max, asfalt). I foten av den skulle jag kasta ned kedjan på lilla klingan, tyvärr hade jag för mycket tryck i pedalen och kedjan flög ner och la sig mellan ramen och vevpartiet, bara mina cross-skills räddade mig från att vurpa när det hände. Fipplade upp den och startade mitt brytande uppför Taberg, trodde ärligt att jag skulle få gå den brantaste biten som jag mindes som en vägg senast jag körde den. Förvånade mig och förmodligen dom som fotade på toppen med att bryta mig hela vägen upp, med den bamseutväxling jag nu hade att tillgå (och ja, jag körde 53/39 fram). Hade smått sanslösa 38 i snittkadens uppför Taberg, men upp kom jag.
Nu var det bara två backar kvar och modet steg eftersom vi började se målet, dock hade vi aldrig kunnat ana vad den näst sista backen kunde erbjuda. Den kom rätt snabbt efter Taberg dessutom. Muur de Georgslid (1,8 km, 10% snitt, 26% max, asfalt) är vad den heter, en mur eller vägg. Man går in i backen med nära nog ingen fart efter en trottoar och kurva och sedan skjuter den rakt upp i några hundra meter. Nu var det bara idiothuvudet i mig som fick mig att bryta upp cykeln igen, tacksam när den planade ut och blev mindre brant sista biten och jag kunde driva upp kadensen något. Sedan var det en magiskt vacker inåkning mot Jönköping och den sista backen Col du Reservoir (1,6 km, 6,3% snitt, 11 max, asfalt). Den backen var inga större problem att ta sig an med min brottarväxel och jag var inte speciellt förstörd på toppen. Eller det var väl en överdrift, vi var nog förstörda både Contis och jag, men det var nog den totala insatsen över hela dagen som tog ut sin rätt. Nu rullade vi lite småleende sista biten tillbaka till kulturhuset Spira för målgång.
Väl där visade det sig att vi var fjärde lag i mål, småsurt då vi hade släpat oss in med dom tre lagen som gick i mål tillsammans om min utrustning hållit ihop. Fast samtidigt hade vi haft en fantastisk dag därute med grymt folk och med grym stämning. Det väger upp och betyder allt, plus ett suveränt häng efteråt med alla andra som genomlidit samma vedermödor det vill säga 166 km, 5 h 26 min och 2254 höjdmeter.
Stort tack till Rapha och La Lepre Stanca för ett superarrangemang, vi kommer nästa år. Sitter redan och fundera på en spinoff i Västmanland. 12 blåsiga raka vägar, skulle det kunna vara något tro.
Avslutningsvis tack till mannen med kameran som tagit alla dom suveräna korten utan det sista: Hagen. Det sista kortet nöp Katja, tack för den och tack för grymt häng i helgen alla jag träffade.
SWYZAK 