Reprisblogg….

Under min första höst som cyklist 2012 fick jag för mig att hälsa på Laser och alla vänner från löpningen i Stockholm. Givetvis cyklade jag dit, spännande. Det här var under tiden jag bloggade för mitt jobb så här får ni den igen.

Publicerad 2012-09-23 19:44

En riktig veckovända på veckoända

Efter att grannen nyss knackat på och upplyst mig om att jag lämnat nycklarna i dörren och sedan låst så insåg jag att jag var ganska sliten i kroppen efter helgen och helgens träning.

En helg som blev sådär episk som jag ville att den skulle bli, det hela började med ett litet nätt träningspass från Västerås till Bosön på Lidingöööön… En nätt sträcka av 138 km blev det, hade helt lysande ben på fredagseftermiddagen och när jag nådde Järfälla hade det gått riktigt fort. Kunde bara konstatera att så fort jag passerat Enköping så började terrängen bölja klart mer än den gör runtom Västerås, långa sega slakmotor och backar om vartannat. Men den här dagen gjorde det inte ett dyft, benen och kroppen var bäst helt enkelt! Innan jag lämnade Västerås hade jag studerat kartor för en lämplig cykelväg genom Sthlms ytterområden. Hade ett någorlunda hum om hur jag skulle ta mig fram och lämnade resten till improvisation. Hade en önskan om att komma via Kista och vips hittade jag skyltar det stod Kista på. Perfekt dom följer vi! Problemet var att rätt som det var slutade dom dyka upp och jag irrade runt, med en vag aning om var jag var men inte hur jag skulle ta mig dit jag ville. Ringde då Coach Lamas callcenter och efter åtskilliga samtal befann jag mig vid Valhallavägen. Skönt, ty därifrån hittar jag till 200%! Nu hade jag varit ute i runt 4,5 timmar med dom senaste 1,5 irrandes i Sthlm och vid ett rödljus stannar en annan cyklist och pratar i telefon om att beställa pizza. Väl, där börjar jag känna efter och det är inte så mycket kräm kvar i mina batterier, ned i bocken så fort jag kommit över Lidingöbron och pressar på upp till Bosön. Gör mig inkvarterad hos Laser och duschar tillbaka mina frusna tår, stressdricker en öl och glider upp till middagsbuffén på restaurangen. Där ansluter Olle Walleräng, David Nilsson och vi bänkar oss med Mattias Sunneborn som till Davids fasa dementerar en ”urban legend”… Vissa saker ska man inte fråga dom ska få förbli skrönor.

Blir en kväll med häng och snack om löpning, träning och livet i allmänhet, riktigt najs…

Lördagen bjuder suligt dåligt väder och eftersom jag inte vill cykla vilse i Sthlms innerstad förlägger jag mitt pass till Lidingö. Laser visar en bra rutt som jag kör fram och tillbaka tre gånger och ger 38 km, böljande minst sagt och inledande med en 700 meter lång seg jefla backe. Det är sällan hemmavid man får slänga ned kedjan på lilla kakan, här var det nödvändigt för att jag inte skulle bryta mig upp på slutet. Aja, ett bra pass körde hyggligt hårt emellanåt, långt ifrån flat out effort men rätt ok tryck på pedalerna. Sedan var det dags att insupa löpstämning på Svedalas finaste friidrottsarena: Stockholms Stadion och ALJ-Open… Kul att träffa och prata med så många bekantskaper jag har sedan löpningen och att få se ett riktigt bra lopp dessutom.

Efter att sedan att ha pressat barfotalöpande Coach Lamas att snabba sig att duscha så blev det pizza och garv och filosoferande på Vapiano med just Coach Lamas, Laser och Jesper… Eftersom jag inte skulle träna något mer kunde jag unna mig en öl till den svingoda pizzan. Medans Laser och David körde crosstrainer så låg jag och slappade i Laser lägenhet, insåg väl att jag missat något när Laser kom tillbaka och sa att dom bastat och druckit folköl… fan! Nåväl inget som det går att råda bot på vi hastade vidare till Alf och hans flickväns lägenhet på Gärdet för sen gourmetmiddag, godis, öl och gott häng… Jag kalkylerade att jag behövde energi till dagens hemfärd och slog på stort med två Billys Panpizza och en godispåse, det borde hålla till Bålsta åtminstone? Det var ett gott filosoferande hela kvällen och klockan hade passerat tolvslaget innan vi vandrade mot tuben.

Jag utlovade ett episkt inlägg om helgen, men inser nu att det inte blir nå´n litterär succé den här gången heller utan det blir precis som jag befarade… Aja, ni får ta det för vad det är.

Att sedan Laser rev av Kent´s masterpiece ”Mannen i den vita hatten” på gitarr innan vi kvartade in var lixxom toppningen på en svingo dag!

Idag då, hemfärd eller träningspass hemåt väljer jag att kalla det. Gick upp tidigt för att komma iväg och hem i bra tid. Rullade iväg med ett bättre plan för utfärden, allt gick lysande innan jag ånyo började köra efter dom där fördömda Kistaskyltarna. Hamnade på en grusväg som slutade i sprängsten och en bro där jag fick bära cykeln över en stor trafikled. Men nu var jag iallafall i Kista, snurrade lite där fram och åter men vips så hittade jag en svinbra väg ut ur staden. Eufori över att veta att jag var på rätt spår. Inte så euforiskt dock att direkt jag vek av Lidingöbron så märkte jag att vinden skulle piska mig i ansiktet hela vägen hem, en psykisk käftsmäll. Att benen dessutom inte var så bra gjorde inte saken lättare. Många var gångerna jag var nere på lilla kakan och körde i motvinden… Klättringarna framstod nu som värsta bergsetapperna, i kombo med blåsten och sällan har väl Enköpning varit en så efterlängtad ort att komma till, väl därifrån lyfte minnan sinnen något och det gick helt okej fram till sista milen som präglades av motvind deluxe och en slitenhet utan dess like. Aja, kom hem och hade en grym helg där jag fick återse gamla vänner och även lära känna nya… gott!

Tack Laser för enorm gästfrihet och inspirerad av dig så lyssnar jag nu på Master of Puppets skivan med Metallica.

Imorgon möte med VCK´s tävlingsgrupp inför 2013, känns spännande. Logistikcykling också på lätta växlar ska det även bli…

Reprisonsdag – Lidingöloppet 2010

Kollade genom statistik på löparklubbens FK Studenternas hemsida igår kväll och ju mer det sjunker in ju mer nöjd bli jag med vad och hur fort man ändå lyckades springa, även om jag såklart önskat att det hade kunnat gå fortare, som typ under 2.30 på maran. Bjuder på Lidingöloppet 2010 idag, som blev det absolut bästa Lidingöloppet någonsin och kanske ett av mina bättre lopp någonsin. Möjligen serverar jag er med fler gamla klassiker från förr framöver, vem vet. Fotocred: Susanne Sjöstrand.

Image

När jag stod på startgärdet på Kålltorp så var vädersituationen så långt från den som meteorolgerna utlovat hela veckan. Solen gassade från en klarblå himmel och det var lätt över 15 grader, egentligen inte det mest idealiska, jag hade nog önskat mulet, men det är onödigt att spilla energi på att gräma sig över vädret. Målet var hela tiden i mitt huvud (vilket jag inte direkt outat åt andra än Coachen) att gå under 1.53 (och därmed slå nytt PB), allt annat en ren bonus. Speciellt som jag inte varit fokuserad på Lidingö i huvdsak i höst och i synnerhet inte på något marathonlopp, vilket resulterat i klart färre terrängpass och lååånga intervallpass och långpass, så lite osäker var jag på hur kroppen skulle funka bortom 20 km´s markeringen i år…

Nåväl, lika oväntat som alla andra år ljöd startkanonen och rusningen var ett faktum, försökte hålla mig rätt kall men ändå positionera mig rätt hyggligt, kom hyggligt snabbt ikapp ett gäng bestående av en kille från Hälle IF och några orienterare (tyckte jag speakern sa vid senare tillfälle). Redan vid 2-3 km kände jag i kroppen att det inte kändes bra, inte i benen utan hela kroppen kändes som om jag löpte med nå´n slags minor sjukdom i kroppen, mucho strange, nerver eller vad det var? Riktigt crappy kändes det, men jag bet i och kunde hålla upp löpningen och hakade på i vår lilla grupp utan att göra något dragjobb, ty all kraft gick åt att bita i vid det tillfället. Fick min första vätska vid 8 km ihop med en gel, det gjorde all vändning som jag ser det, den allmäna glåmigheten försvann gradvis och vi jagade på. Strax var vi ikapp Peter Gross och en annan kille (som vi fick med oss i släptåg) och vi passerade 10 km på 36:38 och det började kännas bättre. Vi plockade löpare hela tiden och på det platta partiet fram till det hemska partiet med 14 km kvar gick det i god fart och målfarten hölls… Från 14 km kvar är som sagt det värsta partiet i hela loppet, upp och ned hela tiden och att finna en bra löprytm där är i det närmaste omöjligt, att tro att man ska kunna ligga på lika hårt där som under resten av loppet är lika med självmord. Här lät jag min grupp få gå så hårt dom ville, jag valde att ”paca” ned mig själv för att inte gå mig död… Hade dom hela tiden inom synhåll och räckhåll ändå då dom mattades av sin körning. När vi kom upp på asfalten vid 19 km (?) var jag ikapp dom och kunde få min andra vätska och gel och kunde konstatera att mina två snedtramp jag gjort under den senaste kilometern inte smärtade alltför mycket (tackar min skateboardbakgrund mat fotstukningar för att fötterna tål nästan vad som helst). Kände mig nu rätt sliten såklart men jag visste att backen vid Grönsta skulle vara helt avgörande, hur jag kände mig efter den skulle ge en indikation om hur det skulle kunna gå… I backen vid Grönsta klättrade jag om och förbi min grupp och fick bara med mig en kille i rygg och dröm om min förvåning när benen kändes bra när det plattades ut igen (eller så bra dom kan vara efter 20 km mangling i terrängen). Snart plockade vi även in den andra brodern Gross (Henry) som hade en tung dag på ön. Jag kunde sträcka ut bra och det kändes inte alls så illa sista milen som det gjort de två senaste åren. Fram till Abborrbacken tog vi ytterligare nå´n löpare med tunga ben, jag fick dock släppa den andra killen ur sikte. Det kändes ok då, jag höll ändå en bra fart och jag kände att varenda utförslöpning var en riskfaktor nu, benen var rätt slut och det slet kapitalt och jag kunde inte rulla på helt avslappnat utför. Abborren blev tung men funkade och på toppen av den tog jag en stum Patrik Andersson (Hälle IF) stärkt av att plocka löpare så trummade jag på. Trött? Javisst men ändå inte tokstum, vågade dock inte slappna av innan jag passerat Golfbanebacken (med 2 km kvar) då jag sett för många dö och varit döda på den biten efter den… När jag forcerat den och plockat Hälles orienterare Erik Öhlund kunde jag känna mig säker på att stå distansen ut… Tidsmässigt hade jag lite dålig koll, eller vid toppen av Abborrbacken hörde jag att speakern sa att tiden var 1.34:XX vilket jag gjorde ett överslag att jag skulle få pressa ur allt för att det skulle gå hela vägen, så efter sista rejäla stigningen dvs Golfbanebacken så gick jag allt jag kunde in, när jag vek in på målgärdet på Grönsta och såg klockan slå över till 1.52 var det en enorm nöjdhet som sköjde över mig där jag spurtade för allt jag var värd… In på 1.52:25 ynka 2 sekunder från att slå killen jag fick släppa med 7 kmkvar… Placeringen blev alltså 21:a (12:e svensk) vilket är min bästa placering på Lidingö (hittils måste man väl säga).

Utförslöpningen som är min akilleshäl var idag sämre än -08 vilket kändes, jag rullade inte på bra utför, så jag tror att det finns att tjäna på om man verkligen fokuserar på Lidingö till 100% nå´n gång. Så givetvis tror jag och måste tro att det går att ta sig runt ön snabbare… Men just nu är jag bara jävligt nöjd…! Tack till langarna, coachen och alla klubbisar längs banan som peppade grandiost!