Vi börjar med en sammanfattning: det här var ett av det roligaste, vackraste och sämsta/värsta distanspassen jag någonsin gjort. Tuna-Jim dök upp hos mig på morgonen och vi rullade ned till samlingen på Djäknebergsskolan. Att 12 personer står där nere en lördagsmorgon, när det snöar och är -7 grader det är fan fantastiskt.
Mer folk än i kyrkan lixxom, man blir lite glad i hjärtat!
Vi rullade iväg mot Hallsta i vad som blev en veritabel snöstorm, blev tyvärr som jag befarade lite för inledningsfart på passet, men det är väldigt svårt att hejda den snöboll som är i rullning.
Kände redan när vi vek av ner mot Lisjö på dom finfina småvägarna att det skulle kunna gå kapitalt åt skogen idag. Kändes ändå hyfsat på dom fina vägarna, episkt inbäddade i nysnö. Tyvärr så var farten lite mer åt barmarkspejs och jag kunde inte med all god vilja i världen förmå benen eller huvudet att ösa på i något som skulle bli min egen grav. Låg ändå i god fart och fick se dom övriga segla iväg. Dom väntade in mig och sedan trummade det på igen. Hann ändå växla några ord och njuta lite.
Jag anför alltså hela ligan, engångsföreteelse idag. Foto: Tony Carlsson
Resten av passet höll det mönstret. Farten trissades, jag flög av, det väntades, det trissades, jag flög av. U get the picture, jag vill inte förstöra dom andras tankar om passet, mitt pass och min kropp var redan slut efter 2 h, resten var bara survival mode.
Inväntad för sista gången. Foto: Tony Carlsson
Vid Haraker sa jag åt dom att köra, jag masade mig hemåt solo. Knapp styrfart sista 15-20 km, dom gånger jag fick upp nosen över 20 km/h var det med mycket kämpa eller rejäl nedförsbacke. Hemma – helt sopslut, på allvar, så slut!
Skönt var ju ändå att Tuna-Jim som ändå är superstark även han tyckte att det gått riktigt fort. ”Så här fort kör jag aldrig på vintern” var hans kommentar. Nu ska jag mobilisera styrka att träffa alla på en restaurang för lite käk och ljug ikväll, det blir najs. Imorgon lite mer distans, förhoppningsvis i lite mer modest utgångsfart.
Ni kan se hela misärkalaset här.
SWYZAK 
Sådana här pass är verkligen tuffa både fysiskt och mentalt. Samtidigt är de mycket bra. Att då och då pressa sig över gränsen både förbereder en bättre inför nästa gång, det är lättare förstå vad som händer när det händer igen, och formen brukar höjas. Med andra ord – att våga och vilja i tuffa situationer är aldrig fel – dock kan det för stunden vara extremt tufft.
Givetvis finns det något bra med passen också, men mitt i all misär solo och 15 km hem och helt stekt så hittar man inte på det just då. Sedan kan jag ibland att man kanske ska försöka se syftet med passet, ett distanspass har ett fullgott syfte i den här fasen av säsongen utan att man gasar på, det hela skapar bara en klart längre återhämtningsperiod.
Helt rätt av dig. När jag skrev mitt inlägg var det mer med inriktning – säsong. Jag tänkte också mer på den del i passet då du kämpade dig tillbaka. Inte den del du körde själv. Att gå tom med lång återhämtning är aldrig bra. Men som du säger – det är alltid svårt att ta det lugnt när andra gasar på – även om man vet att det vore bäst.