Hej på er cykelvänner! Sjukt sliten påskgubbe här just nu, ska orka slänga ihop någon middag och avnjuta den i uterummet som om vore det just påskafton. Idag hade jag ju planerat att just bli sjukt trött så det är ju knappast någon överraskning att må såhär, men det är väl rätt fint att känna att man gjort något.
Det är ju tre veckor kvar till Billingeracet som är första loppet i Långloppscupen som ju är min huvudfokus i år tävlingsmässigt. Så planen var ett rejält genrep idag, jag vill köra längre än åktiden och distansen på tävlingen så jag tänkte runt 4-5 timmar, planen var också att applicera tryck på grus- och asfaltspartierna idag. Så i ett strålande påskväder drog jag iväg, via lite stigar ut mot grusvägarna runt Romfartuna, höll mig runt 200W och strax däröver under första timman och ackumulerade därmed en trötthet i benen som jag skulle släpa med mig i 3 h 40 min till, härligt. När jag kom tillbaka in till Hökåsen vek jag ned på stigarna längs Badelundaåsen, vidare förbi flygplatsen. Hade hyggligt bra flyt och körde ”flytsnabbt” hela vägen, ingen maxning. Försökte även plocka hem varenda knäppa jag kunde på vägen så det skulle svida ännu mer i gubb-benen. När jag hade tagit mig via gruset ut till Gäddeholm och stigarna därute hade jag 2 h 30 min på cykeldatorn och började känna mig lite småkrisp. Bombade grusvägen ned till Fröholmen där jag hade scoutat ut en ny stig tillbaka som jag skulle prova.
Den började episkt fint i någon form av Bauersk trollskog sedan körde jag lika episkt och oförklarligt fel och fick promenera några hundra meter innan jag kom ut på en någorlunda åkbar stig igen. Jag hade redan innan passet började beslutat att det skulle avslutas lite som Billingen avrundas nämligen med suligt branta backar, så jag kryssade genom stan till Vallby där jag snurrade ett varv på det lilla roliga spåret som finns där. Nu var jag rejält trött och när man är trött så sätts stigtekniken verkligen på prov, när skallen är fräsch är det lätt att ta rätt och smart beslut om spårval, men när skallen börjar mattas så kommer dom felaktiga besluten. Så det kändes klart nyttigt att mata kropp och knopp med stigar när den verkligen är trött. Sedan forcerade jag Vedbobacken innan jag via Rönnbyspåret också nådde Rönnbybacken och forcerade den. Bägge är givetvis inget som kan mäta sig med avslutningsbacken på Billingen men att forcera två så branta backar efter mer än 4 timmar kändes som ett bra test liksom. Skulle ljuga om det kändes bra, men upp kom jag utan att behöva skämmas för insatsen dessutom. Sedan vinglade jag bara lite stig till innan jag vek ut på asfalten och rullade sista biten hem…. Trillade av cykeln, helt slut bokstavligen…. 100 km och 4 h 38 min och 937 höjdmeter i Västerås….
Ett riktigt bra genrep som säger mig att jag som Mallorca-resan indikerade är i bra form. Även om jag var krispig och slut idag så var det aldrig den där akuta krisen där man ser rosa elefanter och vinglar över hela vägen på slutet. Men nu var det den där grejjen med mat väl? Hörs.
