Västmanlands Cup Kungsör 2019

Man är aldrig bättre än sitt sista race och därmed är jag rejält kass. Idag cyklade jag otroligt dåligt, inte så mycket fysiskt som psykiskt vilket är halva grejjen i skogen.

Var riktigt laddad att ta revansch på banan och jag visste att klättringen på varvet skulle gynna mig. Men då måste man vara med i matchen när man kommer dit. En passiv start där huuudet inte vill slåss för position in på första singletracken ser egentligen loppet gå ur mins händer direkt där. Kommer till partiet jag sprang förra året, springer igen. Blir påcyklad bakifrån och tappar sugen… kommer igång och kör ett riktigt bra varv där jag cyklar genom nyss nämnda parti (det är det positiva jag tar med mig). Sedan kommer några missar igen och jag tappar suget och huvudet helt. Sista varvet rullar jag mer eller mindre bara av. Korsar mållinjen djupt besviken på mig själv.

Just nu cyklar jag stig med ett så kasst självförtroende. Jag måste jobba upp det igen hur nu det ska gå till. För som det är nu blir jag bara passivare och passivare. Ska nog bygga ett litet hus i Rocklunda och cykla där varje dag, då borde jag rimligen till sist bli hyfsad.

Aja, solen går upp imorgon… men just nu är det cykelmässigt mörker. Tur det är Lida Loop på söndag så man har en ny chans att visa sin oförmåga att stigcykla… hepp!

Annonser

Ben och stigslaktarpass

Bilden har såklart ingen verklighetsförankring förutom att mina ben idag bitvis kändes lika slaktade som vid målgången på Billingeracet. Eftersom det inte blev jättehårt igår så tänkte jag bromsa förfallet genom att gasa på några stigar på vägen hem från jobbet. Värmde upp till Lundaskogen och den första stigsnutten innan jag bombade på förbi batterifabriken och in i stentöket bakom densamma. Hade bra tryck och hyfsat flyt i åkningen. Belönades med lungorna utanpå bröstkorgen och en femteplats på segmentet på Strava. Nu var där bara en kort vila innan den blå stigen i Lunda, försökte göra skillnad där det faktiskt går att åka på. Slutet är dock mycket kurvor och pumps så där har jag svårt att se att jag någon gång ska kunna åka snabbare. Persade på den stigen och benen började nu protestera lite. Dagens tredje insats gjorde jag på den görsnabba stigen längs gärdeskanten i Hökåsen, även där persade jag. Till sist mosade jag på stigen som kallas ”Skråstigen” just för att mycket av den går just på skrå med en del rötter inblandat. Pers även här men känner att jag kan kapa mycket på den här om jag får till det. Rundade att med en ”all-in” 60 sekunder på asfalt, 377W gav det och sedan tackade benen för sig. Ett effektivt, bra och roligt pass.

Nu ska jag kvarta så jag är redo för rejs i Kungsör imorgon kväll… det blir kuligt.

Frustrerad feg farbror i Rocklunda

God afton på er vänner! Ikväll var det MTB-träning med klubben, körde med den vuxna snabb-gruppen under ledning av Kim Wiklund. Det blev mycket fokus på teknik och partier på spåret som jag verkligen har mentala låsningar på. För handen på hjärtat så ligger numera mina största problem just kring vågandet. Det var även länge sedan jag låste upp ett ”våga-lås” i min åkning, det skulle behövas snart. För det skulle lyfta min åkning mångfalt. Jag är knappast klappkass i tekniken men jag är tvärfeg, tyvärr.

Nåväl, det var en fantastisk vårkväll och det är svårt att vara skitsur över sin egen oförmåga att våga när man får cykla med massa bra människor.

Och att sedan Kim gav taktfasta och jävligt bra tips gjorde inte kvällen sämre. Även om man inte applicerade dom ikväll så tar jag med dom för framtida bruk, typ imorgon.

Visst gjorde jag ett fåtal framsteg men dom doldes mest i min frustration för stunden. Nåväl, det var en grym kväll och tack Felldinaren för bilderna.