Tisdagsfyror i trösklad form

Hej på er! Tisdag brukar kunna innebära intervaller både på sommaren och vintern och idag var inget undantag. Rullade raka spåret hem i regnet och hoppade upp på Wattbiken, hade väl ingen superkänsla i kroppen direkt men ibland ska jobbet bara göras helt enkelt. På agendan stod 8 x 4′ med 2′ vila på dryga 95% av FTP, ett tröskelpass helt enkelt. För min del i watt så innebar det 255W (4,25W/kg) i arbetsinsatserna.

Ett pass som mer maler ned än är våldsamt svinjobbigt, för egen del kändes det kontrollerat hela vägen, lite som det ska med ett sånt här pass. Kunde kliva av Wattbiken och ge mig en klapp på axeln för att jag levererade trots att det inte kändes svinbra innan.

Något som dock kändes bra var att se att Fabio Jakobsen var tillbaka på cykeln igen efter den våldsamma kraschen i Polen runt tidigare i år. Sedan tidigare var det klart att Dylan Groenewegen blir avstängd i nio månader för hans delaktighet i den svåra krashen. Med tanke på hur illa det såg ut på tv-bilderna är det synnerligen glada nyheter att se Fabio tillbaka på cykeln igen.

Tillbaka på cykeln igen lär jag ju vara igen imorgon bitti redan, då med slitna ben skulle jag tro, men det är ju skönt på något märkligt vis det också.

Veckoavslut i månskenet

God kväll i stugorna, då är ännu en träningsvecka i bagaget, skrapade till sist ihop 12 h 37 min, något mindre än dom två senaste veckorna. Blev inget regelrätt distanspass denna veckan vilket drar ned veckovolymen en del. Nu blev det dock tre riktigt bra hårda pass varav 2 Zwift-rejs så jag bör vara nöjd med veckan ändå. Rundade av allt med 1 h 43 min (43,7 km) i månskenet på seneftermiddagen.

Det är ju ändå något visst med att rulla i lampornas sken, så det blev väl en rätt bra avrunding på träningsveckan. Nu är det bara att hänga i och gneta på framledes så hoppas man få skörda under 2021…

Virtuellt lördagshets uppför Mont Ventoux

Gott lördagsgodis på er! Hoppas er lördag också har förärats med mjölksyra och annat kul likt min. Eftersom November levererade 2 grader och regn på tvären idag så kändes det inte alltför upphetsande att cykla ute, det är då man är glad att Wattbiken som alltid står redo att leverera. Eller ja, det är ju oftast benen som ska leverera men ni förstår vad jag menar.

Min plan var att köra DBR Saturday Race som skulle ta oss uppför Mont Ventoux, virtuellt då. 21,1 km och 1535 höjdmeter och i stort sett bara uppför vilket ju lite är min grej. Vi lastade in det sista i nya köket innan så uppvärmningen blev väldigt kort och det kändes ärligt inte skitbra att ta sig an tävlingen. Satt med långt fram inledningsvis men det började som alltid spricka av när det började branta på, visste väl att jag borde mäkta med 250-260W under den dryga timman som jag anade att jag skulle behöva att ta mig till toppen. En helt ny bana och en för mig helt ny klättring på Zwift, en klättring jag såklart sett några gånger på Touren, en mytomspunnen klättring. Drog mig till minnes att jag hört Vacchi säga att biten av stigningen upp till Chalet Reynard är den tuffaste biten och min plan var att inte gå alltför stenhårt innan det var 10 km kvar, nu är det en ska att ha en plan och en annan att hålla sig till densamma.

Vill säga att jag nog öppnade spjällen med dryga 12 km kvar vilket jag fick sota för 2 km senare när jag hade en svacka och fick bita i duktigt för att gå med fransmannen jag hade häng på. Vi körde här om en topp-20 placering vilket jag i A-klass får vara duktigt nöjd med så jag tänkte att det ska jag inte ge bort i första taget.

När vi med en kilometer kvar passerade Tom Simpson memorial så var jag duktigt sliten och hade fransmannen på hjul trots att jag under nästan en kilometers tid hade försökt att dra så hårt jag mäktade med utan att vägga helt så bet han sig kvar. Jag anade väl här att han skulle ställa av mig sekunden vi såg mållinjen på toppen och det var precis vad han gjorde. Mitt virtuella jag rullade in som 19:e man i A-klassen (15:e på Zwiftpower).

Ännu en gång riktigt nöjd med siffrorna för dagen, samtidigt är det ju det här jag är bra på och kanske just inte det jag behöver förbättra mest. Jag skulle däremot behöva höja min effekt över kortare tid.

Om jag skulle jämföra virtuella Mont Ventoux mot den andra jätteklättringen på Zwift: Alpe de Zwift så skulle jag säga att Ventoux är värre. Dels såklart för att den är längre och har längre sammanhängande branta partier, Alpen bryts av med mer switchbacks vilket ger en mikrovila, dessa är det snålt med på Ventoux.

Aja, det var en ”rolig” start på dagen. Imorgon hoppas jag verkligen att vädret är bättre och att man kanske kan ta sig ut på cykeln, men det får vi väl se helt enkelt.