Hej på er, igår körde jag säsongens sista tävling och även finalen på långloppscupen – Västgötaloppet. Jag och Landhagen gjorde lite av ett självmordsuppdrag när vi körde ned på morgonen innan tävlingen, men har man lyckats ta fel på dag så får man stå sitt kast.
Om hela säsongen innan präglats av torrt och varmt väder så blev gårdagen raka motsatsen. När vi anlände till Lassalyckan och klev ur bilen så var den omedelbara instinkten att leta upp en bastu, stormvindar och regnet hängde i luften, lägg därtill en lufttemperatur som med nöd och näppe nådde tvåsiffrigt. Vi skippade helt uppvärmning till förmån för att sitta i värmen i bilen, rätt eller fel? Skönt var det oavsett vad. Mindre skönt var det dock att ställa sig vid fållorna och invänta starten när det givetvis började regna. Innan startskottet väl hade gått så hackade jag tänder som aldrig förr. När vi väl kom iväg så var benen helt stela och huvudet var förmodligen kvar i tankar om bastu. Per omgående kändes det fantastiskt seg, trodde ärligt att jag hade punka eller att bromsen låg emot, nu var det inte fallet, det var bara jag som var svag. Lägg därtill att jag hade dåligt åkflyt inledningsvis, släppte förbi eoner med folk, tänkte att jag skulle plocka lite uppför, men jag hade inget att komma med där heller. Nu är jag inte genomrutten uppför när jag har en dålig dag så jag tog några, men dom tog mig snart nog igen.
När vi kom till skylten som det stod 65 km på så umgicks jag med tankar på att bryta för det kändes bara som röv och jag hade fått släppa klunga efter klunga på grusvägarna. Demoraliserande. Har jag sagt att det var lerigt och tungåkt? Inte ens grusvägarna rullade på och om det mot förmodan rullade på så var det stormvindar rakt i nyllet. In mot varvningen vid Lassalyckan så började benen och framför allt huvudet vara med i matchen lite mer. Hittade ett bra flyt på stigarna (för att vara jag) och kunde en stund efter varvning gå ifrån gruppen jag körde med, först ut på skitspåren vid lasslyckan och på efterföljande stigar. Detta fick ju till följd att jag blev solo med lite mindre än 50 km kvar att köra. Försökte febrilt mata watt på dom tungkörda men ack så fina stigarna, cykeln lät som om den skulle rasa i tusen bitar på grund av all lera och sand. Några kilometer senare kom damtäten med Åsa Erlandsson och Emmy Thelberg samt en annan farbror ikapp. Rätt krokig så beslöt jag mig för att det var värt att försöka suga sig fast så länge det gick. Få några kilometer att rinna på liksom. Farbrorn lämna oss på en stig, men jag bet mig fast på Åsas hjul, givetvis dåligt samvete för att jag inte gick upp och bidrog till farten, men jag var så krokig att jag hade bara sänkt oss. Dessvärre körde jag en liten tavla på en stig och fick en lucka som jag inte orkade täta på efterföljande grusväg.
Nu var det dock bara dryga 10-12 km kvar och likt när jag sprang maraton förvandlades nu tävlingen bara till en kamp med mig själv att ta mig till målet. Stig på stig avlöste varandra och kilometrarna tycktes smått oändliga och jag kände hur krampen låg och lurande runt hörnet. Minsta backe kändes som Sa Calobra och jag hängde över styret och ormade mig. Med 5 km blev jag passerad och orkade inte följa, men fick en cyklist i synhåll framför, vilket ändå blev en morot. När vi med 2 km kvar vek av på Lassalyckans byggda stigar så visste jag att lidandet och säsongen snart var slut, fann det i mig själv att ta in och njuta av dom fina stigarna, hade till och med sinnesnärvaro att hoppa och lattja lite, trots att ben och skalle skrek: stanna! Klöv mållinjen precis när det som så många gånger under loppet blåste upp och började regna, 3:46:05 blev tiden som räckte till en 27:e plats i H40 och en 82:a totalt. Har nog aldrig krigat på en cykel som jag gjorde igår, nöjd att min lägstanivå ändå ligger på hyfsad nivå.
Avslutningsvis vill jag bara säga att det var en sjukt fin bana, grymt arrangemang och galet mycket stigcykling. Nu är min första säsong som tävlande på MTB och i långloppscupen till ända. Det har varit helt grymt, fina lopp, grymma människor och jag är helt ödmjuk inför det hela. Det finns folk som är galet duktiga på att cykla stig fort, jag har så mycket att lära och det känns så inspirerande inför nästa säsong. Kan jag lyfta mig ett par snäpp fysiskt och tekniskt så kan det förhoppningsvis gå ännu bättre. Men först lite planlös, kravlös höstträning.
