Hej på er! Måndagen levererar en sliten kropp, orsaken är såklart gårdagens XCO-tävling i Ramnäs. Jag skulle alltså köra min allra första MTB-tävling, jag har egentligen ingen ambition att i någon större utsträckning tävla XCO främst för det är för tekniskt för en fegis som mig. Men nu var det tävling på nära nog hemmaplan och på förhand så såg ju banan enkel ut. Problemet på banan låg väl i ”dödsdroppet” med plankkurvan som jag skrev om tidigare. Med bromsar som fortfarande inte gick att låsa så tog jag ett beslut hur pinsamt det än må se ut att jag skulle springa nedför det. Vill inte tro att jag förlorade skitmycket eftersom lösgruset innan ”droppet” vållade stora problem för många, däremot tappade jag såklart fart och flyt när jag skulle upp cykeln igen, men så fick det bli, jag kände att jag var tvungen att ha en plan redo och eftersom jag inte vågade på träningen så var det dumt att chansa på rejset, det går ju som alla vet snabbare att inte vurpa.
På startlinjen stod vi 10 stycken gubbar i sportklassen (den enda klassen utöver elit) samt dom 3 stycken i elitklassen däribland före detta världsmästaren (veteran) Tommy Olsson. Precis som på crosstävlingar så var det gemyt i fållan, alla ska genomlida samma plåga oavsett hur snabbt man kör, sånt förbrödrar tydligen. 8 varv på den drygt 2,4 km långa banan.
Starten går… snabbt, men jag kan snabbt plocka några placeringar och efter asfalten och BMX-banan så är jag med på hjul på Landhagen och täten och det känns rätt bra.
Gör en liten teknisk miss i ingången till det mer tekniska partiet i skogen och får klicka ur pedalen och får släppa en cyklist förbi mig, men jag är fortfarande med. Upp i den branta backen och den lösa sanden innan droppet är känslan god, jag sitter med bra innan jag tabbar mig kapitalt i sanden och det tar en stund innan jag får styr på prylarna. När jag väl kommer igång nedanför droppet igen har jag en lucka fram till en cyklist och sedan Landhagen, inte ointagligt på något vis.
Gnetar på och varv efter varv börjar jag hitta flytet i det tekniska partiet, tyvärr strular det för cyklisten framför mig och han bryter när jag är på väg ikapp och jag inser där och då dels att det är hela 5 varv kvar (plågan) och att avståndet till Landhagen är för stort. Men precis som med cross så måste man fortsätta mosa eftersom allt kan hända framför. Och någonstans vill jag verkligen inte bli varvad av elitgänget.
Tar alla tillfällen jag kan att sträcka ut ryggen som får slita duktigt samtidigt som jag försöker förvalta dom delar på banan som passar mig bra. Intalar mig att jag ska avsluta med ett riktigt snabbt varv, men kroppen handlar i det här skedet om att bara åka så osakta den kan. Dom små knäpporna i skogen har tagit ut sin rätt i benen, dom är som man säger sopslut. Det syns även på pulskurvan från rejset eftersom jag under sista tredjedelen har svårt att jobba upp den ordentligt.
Målgången är lite av en befrielse, jag lägger mig på gräset och avlider en liten stund innan Cissi räddar mig med en chokladbit och en cola. 65 minuter av cykelglädje, plåga, mjölksyra är över.
Jag klappar mig på axeln, jag blir 5:a, jag vågade tävla på MTB, på XCO, jag blev fan inte varvad trots att jag sprang i droppet. Jag ser enkel och skitbra utvecklingspotential i min åkning. Jag ser framemot att få köra långlopp och vem vet, på sikt kanske mer XCO, till Första Chansen i Ramnäs återvänder jag iallafall nästa år.
Cykelglädje när den är som bäst!
Foton: Sara, Theo och Cissi, tack för support och pepp längs banan.
