En bättre tisdag och sådär

Hej på er! Dålig bloggfrekvens igår, det betyder såklart inte att jag legat på latsidan på något vis. Jobbet ligger ju alltid på nu för tiden så det går lite undan där, sedan ösregnade det igår när jag vaknade och hur sugen jag än må ha varit på att cykla stig med MTB´n så valde jag att ta bilen. Rätt drag ändå då det regnade hela dagen igår så skogen lär ha varit en lervälling. Mötte upp Contis på kvällen vid Gropen och rekade lite eventuella banlösningar och sedan följde vi upp det med ett första möte inför Groopencross. Känns bra. Kommer bli bra, i år igen.

Imorse var jag mer övertygad om att cykla, MTB skulle det ju få lov att bli eftersom jag skulle möta upp Landhagen efter jobbet och bli lite förnedrad på stigarna runt stan. Eftersom jag inte ville se ut som ett lertroll så körde jag asfalt till jobbet, körde 2 x 12′ tröskel för att göra något mer av det hela än bara att cykla liksom. Fartkänslan med en MTB på asfalt blir ju lite annorlunda, dra av några km/h helt enkelt. Blev lite smygtrött och fick in nästan 27 km på morgonen. Det smakade minsann med en smörgås vid 9-fikat sedan.

Dagen gick som alltid i ett huj, jag hann med att frisera mig också, första gången sedan innan Lanzarote. Man kan ju undra varför jag inte gör det oftare, rätt skönt att bli av med kalufsen, mer aero liksom.

Efter jobbet rullade jag ut i stormen och var lite glad att vi skulle cykla stigså vi skulle slippa undan blåsvädret. Rullade bort och mötte Landhagen vid Go-Cart-banan vid Hälla sedan blev det stigfest. Eller ja, han rullade från mig per omgående i backen ned mot golfbanan, jag gillar tydligen att använda bromsarna för mycket ännu. Ändå skoj att köra med någon som har såpass mycket bättre teknik för man pressar sig ändå lite mer och vågar lite mer. Sedan peppade vi nog varandra till att sprätta på stigarna när tillfälle gavs och det är ju sinnessjukt kul. En annan kul grej var ju att jag klarade ännu ett parti jag aldrig vågat att cykla innan. ”Du måste våga tro på dig själv” sa Landhagen och det ligger nog väldigt mycket i det när man kör i skogen. Det och våga lita på cykeln, låta den jobba och inte jobba mot den. Det kommer så sakteliga, det blir så sakteliga bättre. Stigarna går snabbare och snabbare. Det är bara så sinnessjukt skoj, att det tog mig fem år som cyklist att upptäcka det? Jag vet att ni är några som varit på mig innan, men sist på bollen liksom. Jag skulle ju inte ha facebook heller länge och väl.

Vi rundade av i takt med att solen sjönk lägre och lägre. Jag hade nog kunnat ta mig ett gäng stigar till men magen började kurra och benen var lite schletna och det är ju ändå cross-intervaller imorgon och det kan ju vara bra att ha lite ben kvar då. Ni kan ju glutta Strava på det hela här.

Om allt faller på plats så kör jag MTB-träningen med klubben på torsdag. Vem hade kunnat ana det? Nu ska jag luta mig tillbaka och vara lite hög på cykling och med det också livet.