MTB-intervaller och Rocklunda-oskulden tagen

God morgon på er, hoppas ni har sovit gott, det har jag. Var helt slut efter att Calle (i bakgrunden) hade jagat livet ur mig och Contis på Rocklundas MTB-spår. Rocklundaspåren är väl lite av navet i all MTB-cykling i Västerås, det är ju även på den banan XCO-SM gick för en massa år sedan. Trots att jag började vänsterprassla med MTB i höstas så dröjde det till igår innan jag körde i Rocklunda. Jag har studsat runt lite på Rönnbysidan av skogen men på Rocklundasidan har jag haft respekt för. Lite oklart varför men jag minns att jag gick på MTB-spåren en bit med Folke för ett gäng år sedan och kunde för allt i världen inte förstå hur folk kunde cykla där. Sedan har man ju hört om dom respektingivande ställena som: SM-droppet, Ahlbäcks drop, 3-backarna och andra ställen där man kan slå sig fördärvad.

Igår skulle ju träningen vara där så jag hade inget val liksom, värmde en sväng solokvist på lite stig där och det stod snabbt klart att det är rätt mycket sten, rötter och knix som det väl ska vara på en XCO-bana. Själva passet körde vi kortare varvbanor på valda delar av spåret, inte dom allra mest tekniska (och farliga) bitarna men för mig var det bitvis knixigt ändå. Samtidigt är jag förvånad över hur mycket snabbare man kan köra och hur mycket mer man vågar ladda när man kör med andra. Den första varvbanan hängde jag med Calle och Contis hyfsat länge innan jag fastnade med mötande cyklister och körde lite fel, höll sedan på att tokklota på en liten teknisk knix som hade gått lysande på alla varv innan. Men eftersom det var sista varvet och jag kunde se slutet på plågan så slappnade jag av och gjorde en teknisk miss, klarade mig med från en rejäl OTB och kunde knacka styret rakt och fortsätta. Nästa loop var inte lika stökig men lyckades köra fel på första varvet så jag inväntade Calle och Contis och försökte jaga med dom, funkade lysande till jag fastnade bakom lite ungdomar på samma loop men försökte mosa efter bästa förmåga ändå, blev trött så det lär ha gett något. Vi rundade av med backintervaller på 3-backarna (edit: det var tydligen inte 3-backarna), sista var såklart tuff när vi körde till toppen, den avslutningen är dessutom lite småteknisk och med en puls på 180 så är det rätt lätt att köra fast vilket jag gjorde en gång. Sedan var benen och knoppen helt slut. Vi skulle bara rulla bitar av spåret tillbaka men jag abdikerade när det blev för stökigt och tog den enkla vägen tillbaka, rätt kasst, jag vet men just där och då pallade jag inte mer.

Hur som helst, sjukt kul. Jag är sjukt kass tekniskt såklart och för feg, men det kan ju bara bli bättre tänker jag. Mer träning där så blir det nog fint, såg ändå framsteg i att våga köra partier bara under passets gång.

Imorse solskensrullade jag Supersixen till jobbet, det ska tydligen köras intervaller på LVG ikväll också. Får väl se om jag har några ben kvar till det annars får jag sitta på hjul och lapa sol tänker jag, hur svårt kan det vara. Det kan vara knepet som ger bra ben till på söndag.