Rent tävlingsmässigt var det en stor besvikelse och mental käftsmäll. Som en minisemester var det rätt fantastiskt, jag hade aldrig varit vid höga kusten förut, fantastiskt landskap och tillika en helt underbar linjebana på fina böljande i stort sett bilfria vägar. Men nu var det ju tävlingen i fokus. 129 km skulle köras med start i Sidensjö utanför Örnsköldsvik, vi var 30 H40-gubbar som radade upp oss i strålande solsken kl. 13.30 igår. Hamnade min vana trogen långt/längst bak i fältet och det började hamras på rätt bra redan från början. För tidigt började det känns för obra i benen. När vi svängde upp mot den första stigningen så gick det riktigt fort uppför den och det sprack upp i fältet. Jag spenderade en fasligt massa energi att gå ikapp, helt i onödan visade det sig, hade jag bara varit kall så hade jag kunnat göra som de flesta gjorde – rulla ikapp i utanförsåkningen som följde. Vi tappade väl 1-2 gubbar redan här, sedan följde några kilometer med böljande terräng och här kändes det ändå hyfsat, kunde lätt plocka många platser uppför, bara för att ha för dåligt vässade armbågar för att behålla dom speciellt länge. Sedan kom vi till den 3 km långa fina utförslöpan som även skulle bli dagens backe, tänkte att den skulle passa mig bra sedan efter 90 km när vi väl kom tillbaka. I foten av backen satt jag näst sist och det stannade av en liten stund och jag fiskade efter lite energi när det piskade igång. Där satt jag med en bar i ena handen och fick damma på rejält för att gå med. Kort därefter släppte cyklisten framför mig lucka och jag fick plocka den också, dessutom började det nu blåsa kantvind stora delar av banan. Kantvind och utförsåkning. Mina 60kg fick slita sjukt mycket och all energi gick åt att hänga kvar. Kort därefter kom en liten backe och jag kunde inte för allt i världen följa, vinglade in på en mötesplats och insåg att min oförmåga, lathet, feghet att placera mig högre i klungan hade kostat mig chansen att vara med i rejset.
Med facit i hand inser jag dock att jag trots bättre placering ändå aldrig skulle ha räckt till. Inte bara är jag för dålig att ta för mig i klungan, jag är även för svag, räcker helt enkelt inte till, för närvarande.
Fick cykla solo 50 km i vinden tillbaka till starten så jag hann ju överväga alla alternativ: sälja cyklarna och börja med schack och sådana där positiva tankar man får efter ett dåligt lopp. Sedan ska det ju sägas att 5 mil solo i vinden tillbaka med ben som redan var paj inte var helt fysiskt enkelt heller.
Så hur tänker jag då? Jag vill ju hemskt gärna fortsätta tävla på landsväg, men jag måste verkligen mentalt jobba bättre på att verkligen plocka alla chanser jag kan att ta mig framåt i klungan istället för att ha tanken att jag är nöjd där jag är för att det är mindre stökigt. För jag vill verkligen kunna ha chansen att göra något i loppen också och inte bara vara något snyggt som kommisariebilen kan kika på. Sedan står det som sagt klart att jag måste bli en hel del starkare, hur det ska gå till är ju lite värre, men skam den som ger sig. Ge upp är inte aktuellt!
Hur som på det hela var det en trevlig helg! Idag kommer mina underbara barn och vi ska ha semester i två veckor, hoppas på mkt sol och bad, lägre träningsdos vilket förhoppningsvis ger bra ben för säsongens andra halva.
SWYZAK 