Igår efter att barnen nattats så fängslade jag Sempren i trainern (där lär den stå till i vår). Eftersom jag knappast körde livet ur mig på Anundsloppet så tänkte jag att det vore gött att få bli lite stum och trött igen. Så jag klev väl upp på trainern och hade en plan på att köra ettor, det är väl alltid för kul. Värmde 12 minuter innan jag piskade igång, satans så jobbigt det blev. Man glömmer fort, på trainer är det helt oförlåtande, kör man intervaller ute så får man alltid lite respit emellanåt om än bara för en mikrosekund. Efter lite fepplande med ett skäligt motstånd hittade jag ett som jag nog kunde köra mig stum på, landade den första på 336W. Vilade och tänkte att jag skulle köra så länge jag kunde hålla snittwatten över 320 (ca 5,5W/kg för mig). Körde med 90 sekunders vila rakt av. Följde upp med 350/351/341W sedan var jag spektakulärt krokig. Nästa fick jag sänka och snittade inte ens 300W, men det gjorde att jag kunde kasta in en sista på 321W. Då insåg jag att nå´n mer över 320 skulle ju inte hända. Rätt trött och lite smånöjd trillade jag av trainern.
Ovanan av att plåga sig såhär lös såklart igenom, men det lär ju blir mer av den här varan under crosshösten och framförallt i uppbyggnaden mot 2016-års LVG-säsong.
Idag ska det springas på lunchen med Danne The Economist iallafall.
SWYZAK 
Justdetja, så himla jobbigt, jag har helt förträngt hur plågsamt det är med trainer!!! Well done!
Som med många grejjor är det himla tur att man glömmer fort, annars skulle man aldrig göra det igen.